onsdag 10 december 2008

nu, sista gången.

oj min emoblogg. Verkligen. Men den behövs ibland. Ikväll känns allt bara konstigt. Jag vill bara berätta som det är, vad som händer, men det gör jag inte. Inte för någon direkt. Rädd för reaktionerna, eller inga reaktioner alls.
Det jag vill mest just nu är att fly. Flykt kanske aldrig har hjälpt men jag känner att det är dags för en paus. Det kommer antagligen inte hända. För feg för det, som för det mesta. Hade inte tänkt att skriva här mer. Vet inte varför jag gör det heller. Lästa bara lite gamla inlägg och visste inte om det var meningen att jag skulle le åt dem? Kanske. Jag gjorde nog det.
Gud vet inte ens vad jag har skrivit här nu, men då är det väl som vanligt då. Att jag inte vet längre.

måndag 20 oktober 2008

nu då och aldrig.

Klockan 7:54. Paniken ska inte infinna sig nu men det gör den. När tappade jag mig själv? Om jag ska vara ärlig är jag rädd nu, på riktigt. Jag är inte den jag alltid varit men jag har aldrig varit något. Livet säger stopp till alla försök samtidigt som det springer förbi medans handen meningslöst greppar efter det. Allt tog slut innan det hann börja. 16 år har gått. De senaste 4 kunde jag lika gärna hoppat över.

fredag 17 oktober 2008

Nej. Kom nu. Ta min hand och följ med. Någonting hände. För många har allt börjat gå utför.Det är inte lätt att ta emot hösten när sommaren var en frihet. Mycket händer under årets fyra sista månader, eller också inget. Det är det som får en att stanna. Tankar som blir till en växande barriär , rest mot en. Låt den inte rasa. En raserad barriär hindrar inget från att komma åt en. För vissa blir det för mycket att stå emot. Barriären störtar emot en och hjälp, du är sårbarare än någonsin.

Nere på botten kan det vara svårt att hitta upp. Alla har hamnat där av olika själ, vissa skulle säga att det ena var mer allvarligt och svårare än det andra. Visst så kan det vara, men nej. När något gör så ont att vissa gör vad som helst för att dämpa sin ångest, då spelar det inte längre stor roll i vart grunden finns. Meningen kommer istället då vi inser att det alltid kommer motgångar. Motgångarna som alltid kommer behöva passeras, skulle vi rasa vid varje motgång finns det tillslut inget kvar av oss. För många i min närhet mår dåligt nu. Det kommer perioder när alla mår dåligt men i den här skalan och med konsekvenserna det leder till nu skrämmar det mig. Det vi behöver är varandra. Inte att dra ner varandra mer utan verkligen försöka gå åt andra hållet. Därför säger jag kom, för jag ska försöka. Den som vill, den får följa med.

torsdag 2 oktober 2008

Hej käre psykolog nr 1 , 2 & 3.

Allt som jag tror hänger på andra hänger på mig. Vill jag ha förändring får jag skapa den själv. För nu har jag insett att jag är feg. Jag har vetat det länge , att jag kan tycka det är lite jobbigt att prata med människor ibland. Även om jag vill så är det alltid något inom mig som sätter stopp, som säger att nej, går du fram vet personen ändå inte vem du är. Underbart. Överallt, samma sak. hjälp mig.
Jag vill byta skola för att slippa känna mig så liten. Heter man matilda, kommer från torslanda och inte är någon speciell blir det jobbigt. Schillerska som ska vara så stort. Där man måste vara någon, veta vem man är och skolan där man vill gå men inte riktigt vågar. Där går jag.

Idag har jag faktiskt pratat med min mamma. Det finns inte. men det hände. mamma vat vart jag befinner mig. hon har gått igenom det. jag har svårt att tro det, men kanske?

jag föddes för att vara intellektuell. ibland vill jag säga tyvärr. mitt liv har präglats ganska mycket av ångest. har alltid haft perioder med rädsla för olika saker. Min dagbok eller någon att prata med hjälpte mig. Mina anteckningar gör ibland ont att läsa. Mina problem som var så stora då känns nu så avlägsna. Det är så det funkar. synd att de sanningarna aldrig infinner sig när man är mitt uppe i problemet, de hälsar på efter. Varför föds vissa till att tänka?

torsdag 25 september 2008

hej igen.

Jag vill säga att mycket har hänt. Säger jag det flyr jag sanningen och hamnar för långt bort.
Vaknade just av syrebrist. På något sätt lyckades jag hålla andan i sömnen. I öronen hade jag min ipod och jag hörde hur Thåström om och om igen sjöng fan. det är så det känns, fan. Jag hatar att vakna sådär, av en tanke, som väcker tusen till. På natten blir allt för svårt. Jag saknar det jag aldrig haft och jag saknar det som en gång var. hej och välkommen till mitt ångestladdade liv. det här är ett inlägg som blir så där lite jobbigt, ett sådant jag antagligen kommer vilja radera imorgon, i dagsljus, då allt ses ur en annan vinkel. Fast just nu vet jag inte skillnaden på dag och natt, det är samma tankeversamhet som får mitt inre att skrika. Inatt känns mycket jobbigt. Inatt citerar jag lillebror " Är det här allt som blir så dör jag"
synd bara att döden är så skrämmande.

onsdag 10 september 2008

Jag kommer aldrig sluta drömma. Drömmarna håller mig vid liv.

För mycket är upp och ner, ut och in. Allt handlar om att hålla tankarna i styr och huvudet på plats.

Tvivel.
I tre år levde jag mig igenom skolan med tanken om att gymnasiet kommer bli så mycket bättre. Tre år senare växer min ångest och redan efter tre veckor i ,för mig, en helt ny byggnad känner jag inget annat än, fan. Det blev fel. Som så många gånger innan hade jag hoppats på något annat, som så många gånger innan också blivit besviken.

Allt kan ibland kännas hopplöst värdelöst, ibland att det nog kan bli bra. Cirkulerande tankar om att byta skola får mina tårar att rinna på en buss där ögonen aldrig riktigt kan vara torra. Idag, nu, bestämmer jag mig, bestämmer mig för att stanna. Jag insett att jag söker alltid efter det nya. Efter att få ha klagat, gråtit och fått ur mina tankar hos människor som på något vis alltid får mig på bättre tanlar insåg jag att det är inte min klass, inte min skola som är problemet, Det är jag. En sanning som är så sorglig men så frustrerande sann.

Ingen är elak, ingen är för jobbig, alla är egentligen ganska söta, ändå vill jag tveka. Nu har jag bestämt mig. Fortsätter jag tveka, tvivla och se på det jag tror andra har kommer jag vantrivas i ytterligare tre år. Om jag istället bestämmer mig nu för att försöka, se allt som en möjlighet istället för motgång, ge allt mer än en chans, så blir det nog så mycket bättre. Om det nu inte blir bra så är jag trots allt inte ensam. Utanför skolan har jag de bästa som finns. Och jag hoppas ni vet det.


I söndags hade Micheal sin avskedspredikan. Till minnen, tal och sång rann sakta tårarna i församlingshemmet en sista gång. Saknad. Tryggheten där blir nog aldrig densamma igen. Michael har varit den bästa.

torsdag 4 september 2008

Nej. Ikväll gör det bara ont.

lördag 30 augusti 2008

Asfalt.

Asfalten. då när den är som mörkast. Cykeln rullar av min kraft. Med rök ur utandningarna och med ett par lånade vantar känns hösten. I jackfickan ligger en film som sattes på hemma hos sarah. Sarahs rum. Det kändes bra. Just nu är det så mycket intryck, varje dag nya känslor, nya ansikten och hela tiden tvekan om man har hamnat rätt. På något sätt försvinner mitt riktiga liv där i skolan. Därför kändes det bra att bara sitta med en som jag känner, en som inte har något med min skola att göra och en person där jag kan vara jag.

Asfalten. Framför mig rullar det en annan person på en cykel. Med kraft i mina ben som kommer från kent i mina lurar får jag fart.Förbi den andra cykeln, förbi a-brunnarna som jag lärt mig korsa emellan Det är kalltoch det går snabbt under en himmel som är alldeles stjärnklar. Tankarna rullar på som vanligt, men denna gången är de inte laddade med den ångesten som de brukar.

Återigen asfalt. Det är då jag hör den, början till låten som väcker tankar och känslor som det var så längesedan jag kände. Järnspöken. Under 3 minuter och 49 sekunder får jag en repris på tankarna från hösten 2007. Allt kom verkligen emot mig i hög hastighet där på cykelbanan. Av egen vilja slutar mina ben att trampa. Kraften försvann och känslorna slog omkull mig, mitt på asfalten. Kraften till att trampa försvinner och när jag sneglar bakåt ser jag den andra cykeln som jag cyklade förbi för ett tag sedan. Plötsligt är jag bakom.

Att Järnspöken en gång hade sådan innerbörd på mig hade jag inte räknat med att få minnas nu, idag. Hur tiden gått så snabbt från ett år. Hur jag kände mig då hösten 2007 finns för mig samlat i Järnspöken. Mest var jag så osäker Och jag kände mig så förfärligt ensam bland alla som var så lika. Någonstans på vägen tills idag måste det skett en form av förändring. En förändring som för mig spelade stor roll. Som avslutade ett kapitel och påbörjade ett annat.

När jag tillslut lyckades få tag i tramporna och ta mig hemåt blev kvällen sådär fin den bara kan vara ibland. Med en kopp te, en fleecetröja och ett par lånade vantar satte jag mig på altanen och tittade uppåt. Upp mot stjärnorna, och idag visste jag att jo, allt kan bli bra.

onsdag 27 augusti 2008

Snälla, låt det gro.

Tankar som handlar om tvekan, som så många gånger innan. I huvudet finns det ständiga okontrollerbara sökandet efter något bättre, tron om att det verkligen blir skillnad snart. istället borde se möjligheterna i det som man cirkulerar runt i för stunden. Gräset är inte grönare på andra sidan, om det vore det skulle jag så något finare än gräs på min sida. Jag ska leta och finna mina bästa frön, frön som ska gro hos mig och få starkare rötter än stål. Än är inte fröna funna, än lever tron om ljus i framtiden vidare. ett litet tag till.

måndag 18 augusti 2008

Med ett slut kommer en början.

Nu. Jag har varit redo länge. Allt har sin tid och nu är det dags för något nytt. Sommaren har haft sin. Lovet var fint på sitt sätt även om lov aldrig blir det man tänkt sig och det där man väntar på aldrig riktigt inträffar. Igår var det min sista lovdag. Nu är det dags för något nytt.

Skolan väntade idag på mig klockan nio på Vasagatan Och med en sista inandning tog jag sats mot det nya.

Jag vet inte vad som väntar denna hösten. Det jag vet är att jag ska försöka göra det bästa av det som kommer. Allt för många gånger har jag missat det som händer för att hela tiden blicka framåt. Nu är det dags för något nytt och jag vill vara med just i stunden. Det är dags att börja leva i nuet.

fredag 8 augusti 2008

Förlåt för min tystnad men jag ska försöka.

Hur jag ska få ur mig allt är ett mysterium. Det kommer inte gå och kanske är det bäst så, det hade blivit för mycket för dig att ta in. Jag ska inte tvinga dig att lyssna.

Att känna mig splittrad har jag vant mig vid, aldrig riktigt veta vart jag hör hemma. Hur du får mig på ett sätt och ni på ett annat, hur jag önskar att det var lika på båda sidor, där man slipper känna sig splittrad och sakna det andra. Mitt hjärtat skriker efter en trygghet, en trygghet där jag är jag och du är du och vi kan vara just vi. En trygghet där jag har samma ställning som du, ingen känner sig underlägsen och allt känns naturligt.

De senaste dagarna har jag levt i en ångest som jag inte vet vart den har sin grund, om det ens finns någon vettig grund. Minsta lilla tanke byggs som en mur emot mig. Ångest som leder till tårar. Tårar som jag så gärna vill dela för de är tunga att bära själv men tårar som bara låter sig rinna i sin ensamhet.

Ge mig det mod som krävs att berätta, ge mig tårar som inte är så blyga, så möts vi så allt någon gång kan bli bra.

onsdag 16 juli 2008

Nu, som alltid, för sextonde gången.

Jag har alltid varit rädd för framtiden. I hela mitt liv har jag sett åldrande som en mur emot mig. Varje år har varit ett steg närmare döden. När jag var 12 år var det värst. Ingen vet nog om det för jag kunde inte tala om det, men varje dag grät jag över döden. Tanken på att min familj skulle försvinna var så jobbig då. Jag minns att jag stog och kollade ut genom fönstret en hösteftermiddag. Min mamma stog på en stege och klippte äppelträden iklädd sin gamla rosa jacka, så som hon gör varje höst. När jag såg henne där drabbades jag av panik. En dag skulle hon vara borta, det skulle vara jag som stog i trädgården och klippa träd samtidigt som min familj befann sig någonstans i närheten.

Bilden av min mamma i sin rosa jacka kommer jag aldrig glömma. Och aldrig heller den paniken jag kände.

Nu är jag inte lika rädd för det som ska komma längre. Imorgon fyller jag 16. Eller kanske idag, om man ska vara helt korrekt, fast det känns jobbigt. Men 16 år är faktiskt inte mycket. Ändå kände jag när jag just låg i min säng den välkända paniken. Paniken jag alltid känner inför födelsedagar. Att skriva ger mig ett lugn. Paniken och ångesten tonas alltid ut när jag går upp ur sägen och tar mig till datorn. Det är sant. Helt plötsligt känner jag mig inte alls lika vemodig. Idag fyller jag 16 år och livet har ändå precis börjat.

Födelsedagar har jag aldrig tyckt om och lär aldrig göra det heller. Men om livet bara blir roligare och vackrare kanske jag kommer uppskatta att bli äldre. Det ger mig ju faktiskt mer frihet.

Jag vågar inte ha några förhoppningar på det här året. Jag tar det som det kommer. Allt blir nog bäst så.

Idag fyller jag 16 år och om 10 dagar kommer kent återigen göra mitt hjärta varmt.

lördag 12 juli 2008

Jag tänkte börja skriva. Skriva lite om mina tankar, som just nu handlar om mina idioter till föräldrar. Men så kände jag efter lite i mitt hjärta och kom fram till att nej, de är inte värda att lägga ner energi på just nu. Negativ energi. Jag vill säga att jag trivs med min familj, men ibland är det svårt. Oftast är det svårt. För jag trivs inte. De är inte lika mig någonstans. Tyvärr.

onsdag 9 juli 2008


Och alla är inte alltid det man tror de var. Ett lugn kommer med tanken. För även om det denna gången gjorde mig besviken så vet jag att det andra gånger kommer kännas bra. Det som sägs måste nog trots allt vara sant. Ingen är perfekt.


Och idag har jag varit med Josefin.
Josefin som lite lyfter fram mitt gamla jag igen. Den som lite har försvunnit. Personen som älskar att vara hemma, läsa böcker, pilla med växter, fixa mitt rum. Jag saknar att tycka om det på samma sätt nu.

Hur allt bara blev stress. Paniken som kom av att bara vara hemma. Hur jag började känna mig så ensam, fast jag bara var själv för stunden.


Många av känslorna försvinner när man träffar Josefin. Som skapar något slags lugn som behövs nu.


Och det känns bra. Idag plockade vi världens vackraste blommor.

måndag 30 juni 2008

Kevlarsjäl.


Sommartid Jag är lyssnaren,
som tårar mot din kind.
Min dröm är din...

- Vill du gå på Kent ikväll? Vi kan om du vill.
-Åh. Kent. Men jag ska ju se dem två gånger i sommar.
-Ja, om du tycker att det kanske känns lite onödigt så...

Hur jag någonsin kunde tveka på frågan är för mig nu obegripligt. Som rädd för att tröttna?
Att svaret ändå blev ja, ja jag vill se kent ikväll på Zinkensdamm i Stockholm med dig pappa, känns så bra.

För de var bra. Bättre än någonsin. Alla ord om Jocke som en kall, tråkig person som inte bryr sig om sin publik har jag svårt att lyssna till nu.

Lyckan var hög. Kvällen var vacker, och pappa var som bara min pappa kan vara.


Men nu?

Kent är slut. för den här gången. Tanken på att jag får se dem igen om fyra dagar gör det lite lättare. Alla andra tankar vågar jag inte tänka. De är för många, och behöver delas, med någon.

Det känns som jag är lämnad, fast alla är kvar. Eller de är där de alltid varit. En bit bort.
Nu när ni behövs. Varför är ni en bit bort?


jag finns här.

Så länge hjärtat mitt slår,
så minns jag dig när,
du stack ett hål i min kevlarsjäl.

onsdag 25 juni 2008

Så som det alltid känns.

21:30 P3live. Den här gången Coldplay. Från London. Ja just det London. Vill tillbaka. Minns så väl när jag, för omkring 2 år sedan satt på en buss påväg just dit.

Planet hade landat på en flygplats, inte liten, inte stor, men tillräcklig. Därifrån åkte vi buss. Buss till centrala London.

Sen kväll i Februari. Pappa satt bravid mig på höger sida. Utanför fönstret flög lamporna förbi och stal ens uppmärksamhet. Just då, på den resan lyssnade jag på Coldplay. Fix you. I den stunden med ett av världens vackraste band på en av världens vackraste väg, föddes min kärlek till London. Staden som jag då inte hade besökt än.

När vi åkte till Taizé för två månader sedan åkte vi igenom Frankfurt. Det var natt. Den här gången var det Broder Daniel som fick känslorna att växa. De flesta sov nog när bussen körde igenom staden. Men jag var vaken. Och Daniel med. Lite fascinerade tittade vi ut och känslan av att rymma kom. Tanken på att inte riktigt veta vad som händer, vart man är påväg, vad man vill är så konstig på natten. Menbussen körde vidare, ut på den stora svarta vägen. Återigen med lampor som susade förbi.

Och det kändes så där som det alltid gör när man åker på en stor väg mitt i det mörka. Fångad i stunden. Påväg till något nytt. Det är konstigt, men jag minns så lätt bussresor på natten. Jag blir så förälskad, i mörkret, fantasierna och musiken som lever genom hjärtat.

Genom att lyssna på Coldplay, liveinspelning från London medans man ligger själv på sin säng väcks känslor som gör mig så förundrad. Hur vissa saker verkligen går direkt till hjärtat för att alltid stanna och ge en viss trygghet. Det är vackert.

Genom att lyssna på Coldplay och Broder Daniel kan jag precis komma ihåg de där bussresorna. Bussresor jag vill uppleva igen, fast med nya vägar, mot nya mål. Men ändå få känna så som det alltid känns på natten, på en buss som tar en till något nytt.

fredag 20 juni 2008

Allt.

Det vi har är fint. Det kan inte försvinna, aldrig helt. Det vore inte rättvist, inte mot oss själva, så som vi faktiskt har fått kämpa.

Men än är vi för tysta. Läpparna är hårt knutna. Vi har ord, jag vet det, vi måste bara ta oss mod att få fram dem. När jag säger vi är det väl egntligen mig jag syftar på.

Det har gått lång tid. Och det har gått snabbt. Det får inte fortsätta i samma hastighet. Då virvlar allt förbi. Nu tar jag steget. I natt klarar jag allt.

Mitt mod ska vara stort. Aldrig mer tveka.

Vi började bra. Men det blev fel.

Och slutet får vi inte nå.

söndag 15 juni 2008

Förstenad.

Det regnar ute. Härligt ösregn. Lukt av sommar. Gick ut, stog på trappan i mörkret,tänkte, njöt, blev blöt.

Jag har faktiskt saknat regnet.

tisdag 10 juni 2008

Broder Daniel.
Bandet som gör en helt jävla beroende.
Det är sant. De är som en drog. Man behöver lite varje dag.

Popen som borrar sig rakt in i hjärtat.

Gick och lade mig lite tidigare än vanligt idag. När jag låg i sängen tänkte jag på Way out west. Varför har jag inte köpt biljetter? Varför tvekar jag? Broder Daniels sista spelning. sista.
Tanken slog mig då att biljetterna är slut. Det började med en tanke, men efter en stund kändes det verkligen som de var slut och jag visste om det. När man ligger och halvsover kan man inte riktigt skilja på verklighet och dröm. Tanken blev så verklig att jag faktiskt började gråta. Och i den stunden kände jag hur viktigt det är. Klart att jag måste se Broder Daniel. Rusade upp till datorn. Än är inte biljetterna slut. Då hade jag vetat om det. Men frustrationen, paniken var verklig. Jag ska se BD.

måndag 9 juni 2008

Prestationskrav gör en blind.
Blind på att det ska vara perfekt. Utmärkt. Så blind att man missar vad man egentligen presterar.

Min syster gick ut nian för tre år sedan med 310 poäng. Redan dåsa jag till mamma att hon aldrig kan eller får förvänta sig det av mig.


Mamma sa åt mig att göra mitt bästa. Det har jag väl gjort. Försökt. Men trott att nej, Susanna är bättre.

Man ska inte jämföra sig med andra, inte ens sin syster, jag vet, men när jag idag fick reda på att jag har MVG i SO så räknade jag mina poäng. Jag kan inte riktigt förstå det själv, men fan, det slutade tillslut på 315.

torsdag 5 juni 2008

Kärlek, längtan, saknad, förtjusning. Allt blandat i ett.
Den där känslan som inte riktigt går att beskriva. Den som kommer när man går igenom Haga med mamma, går mot bussen en sen sommarkväll, hör spårvagnens klocka,äter glass tillsammans med pappa i Majorna, lyssnar på Broder Daniel samtidigt som man cyklar själv, runt, runt. Och så när ens syster tar studenten.

Vi står och väntar på kajen. Under Älvsborgsbron, vid Röda sten. Jag håller upp skylten. Jo, våran är snygg tänker jag och reser den lite högre. Det blåser rätt mycket, det är lite svårt att hålla i den. Solen skiner och alla flickor har fina sommarklänningar. Pappa står och fipplar med kameran som vanligt. Vänder sig mot mig, knäpper en bild. Jag tittar omkring mig. Skyltar, rosor, ballonger och glada ansikten. " Båten har lämnat andra sidan nu, Nv3A kommer att springa ut först för de vann Donner OS" Självklart jublar jag. Känner mig faktiskt lite stolt över henne. Väntan fortsätter. Tittar ner i vattnet. Där flyter någons skylt. Tar ett hårdere grepp om vår. Tittar upp, och där, bakom den stora blå båten kommer den. Båten full av glada, unga, nya studenter. Studenter med deras liv framför dem. Båten kör nära, och där står hon, min syster. Susanna. Med hennes ansikte strålande av lycka kommer också känslan. Känslan som inte går att beskriva. Känslan av ovetande men vilja, glädje blandat med sorg.

Du kan söka efter en känsla, men hitta den är svårt utan personliga upplevelser runt omkring.
Idag var det personligt. Jag har nog aldrig sett min syster stråla som idag. Det rör mig faktikst, och jag kommer aldrig glömma känslan av när jag såg henne stå där på båten. Glad, klädd i vit klänning och studentmössa, med hela livet framför sig.

fredag 23 maj 2008

Idag var det sista gången någonsin jag var på Trulsegårdsskolan på en fredag. Det är sommarlov om nästan tre veckor. Efter de tre veckorna slipper jag den byggnaden. Då är det dags för nya männikskor och ny omgivning.
Det är inte säkert att det blir bättre på gymnasiet. Eller jo, det måste det. Där finns det nog inte så många tångsynta Torslandabor.
Jag är trött på skolan. Det är väl alla nu i slutet. Alla har så mycket att göra. Men jag är mer trött på helheten. Inte själva lärdomen utan personerna, lärarna och rutinerna. Jag måste bara bort. Det känns så ovärt att gå till skolan nu, förra veckan hade vi typ inga lärare och alla sitter ändå bara av tiden. Ingen orkar angagera sig. Men vem vet, jag kanske ska ta vara på den här tiden. Tänka på att det är sista gången jag sitter med de människorna i ett klassrum och klagar på allt lärarna säger. Jag kanske kommer att sakna de jag aldrig tänker på att jag kommer sakna. De som bara finns där i skolan, de man småpratar lite med dem då och då men inte mer än så. De människorna jag antagligen aldrig kommer att prata med mer efter den här sommaren, och de kommer inte att prata med mig. Vi har inget gemensamt längre.


Det kanske låter tragiskt och konstigt, men jag tror att det är sant. Nu går vi skilda vägar.
Nästa vecka åker våran klass på en liten miniresa. Vem vet, kanske ändrar den resan min syn på klassen, på personerna i den. En sista chans till en vänskap som inte kommit på tre år. Om inte, så blir det ett erkännande, ett erkännande till den patetiska lilla grupp vi är. Som inte kan klara av att vara tillsammans utan måste dela upp oss i de larviga grupperna, där vissa helt enkelt inte får prata med vissa för det vore att bryta de osynliga banden. Snälla låt banden försvinna. Låt grupperingarna smälta ihop lite. Jag ska visa att jag inte tillhör någon speciell grupp. Jag hoppas fler kan göra det. Men det kommer knappast att hända. Den här resan kommer inte att förändra någonting. Därför blir den bara ett artigt och stelt farväl av människor som vi träffat varje dag i tre år, men bara lärt känna på ytan.

torsdag 22 maj 2008

JAG FÅR ÅKA TILL ARVIKA.
Alltså jag hade släppt det ett tag. Elin verkade inte så pepp, det kanske hon var men jag vet inte. Mamma sa endå nej. Fast släppt det hade jag nog faktsikt aldrig riktigt. När Daniel berättade att SMK skulle komma kom allt tillbaka. Jag var bar tvungen att åka dit. Men med vem?
Som en ängel från åvan trädde hon ner, Sarah. Hehe. Sarah fick mig på hugget igen.
Mamma var skeptisk, jag har nog aldrig tjatat om något så mycket förut. Jag har aldrig velat något så mycket innan heller kanske. Känslan av att vara hindrad av mina föräldrar gör mig galen, men det gör kanske också suget större? Jag vet inte. Tillslut kom pappas åsikt. Pappa min älskling <3>
Tack.

söndag 18 maj 2008

Fan. Det var längesedan mina tårar rann hemma på grund av ilska. Brukar kunna behärska mig någorlunda, men nu fan, jävla fitt mamma och jävla fitt pappa. Okej nu låter jag som en jobbig tonåring som hatar sina föräldrar, men låt mig göra det. Orka att de har sån jävla makt fasst de typ inte vet ett skit av vad som händer i mitt liv. De vet ju för i helvete inte ens vilka mina vänner är. Det är inte för att jag inte berättar, de orkar bara inte bry sig. Jag får inte göra ett piss. Det hade väl vart okej om man var värsta problembarnet som sket i skolan och drack sig så full att de inte minns ett skit dagen efter. Men sån är ju inte jag. Men jag kanske ska bli? Nej orka det. jag är ingen mes som måste trotsa mina föräldrar för att jag ska må bra. Jag önskar bara att de var lite mer förstående. Åh i sommar vill jag aldrig vara hemma. Jag längtar till att bara få rymma bort. Skita i allt.

söndag 20 april 2008

Lördagen mitt i mellan


En vecka sedan Håkan, en vecka kvar till Taizé.


Håkan Hellströms konsert var verkligen vad jag hade hoppats och lite till. Fy fan alltså. Idag körde han i Stockholm med, som tur var har jag inte tänkt på det alls idag. Hade jag gjort det hade jag nog känt mig väldigt rastlös. Men jag var där förra veckan och stog längst fram. Det ända i mellan mig och Håkan var ett staket av järn.

Jag avundas de som ska på Arvika som ska få se både Kent, Håkan, Timo, Death cab...ja va fan. alla typ. Men men, man kan inte få allt här i livet. Alltså orka mig själv nu och mina kommentarer, jag är faktiskt trött.


Idag är det en vecka kvar tills vi åker till Taizé. Eller om jag ska vara så där jobbig som jag hatar när människor är så är det faktiskt sex dagar eftersom att det enligt klockan är söndag nu. Fy. Jag vet inte riktigt hur jag känner inför Taizé. Lite cpig kanske. Det känns lite konstigt med, ja jag vet inte riktigt vad jag sjlv menar. Men det ska bli skönt att bara komma bort från allt. Där finns det väl ingenting som kan få mig att tänka på skolan hoppas jag.


Och jag måste bara säga att det känns bra nu. Saker som har gnagt och tärt på mig så länge nu har släppt. Löst sig. Inte skolan, men det som rör mig mer. Det som påverkar hurdan jag är.Det känns bra nu.


torsdag 10 april 2008

hej jag heter Matilda och är i målbrottet.Eller ja, det låter som det just nu när jag pratar. Men jag ska inte klaga, febern är nästan helt borta.

Efter att ha legat flera timmar i min säng och läst bok blev jag akut cp-sugen på bullar. Begäret var verkligen stort. Efter att misstroget ha letet igenom hela frysen blev jag överlycklig när jag hittde en påse med gammla lussebullar. Jag antar att de är från när jag och Sandra bakade i julas eftersom de var lite annorlunda, hehe.
Det som är det bästa med frysar är ju att saker håller så länge, det var ju faktiskt snart ett halvår sedan de gjordes. Man stoppar bara in bullen i frysen och plötsligt får den stanna i tiden. Hamna i dvala. Ligga där ovetandes om vad som händer på utsidan. Tills plötsligt någon tinar upp den igen och den blir precis som innnan. Där har allt stått still och ingen tid har passerat.
Tänk om det fanns något som fungerade så för mänskligheten.

tisdag 8 april 2008

Vaknade blöt av svett imorse. Termometern visade 39 grader. Slemmet bara växte i halsen. Jaha ingen skola idag, det lider jag väl i och för sig inte av då jag är så trött på den jävla skiten.

När alla familjemedlemmar hade lämnat huset och jag låg ensam kvar i min varma säng så kom de. Feberdrömmarna. Drömmarna som jag har haft varje gång jag är sjuk så länge jag kan minnas. Eller jag vet egentligen inte om det är drömmar, mer yrsel kanske, hallucinationer. En andra värld som styr mig. Säger åt mig vad jag får och inte får. Ett elakt folk, med en kvinna som ledare. Med dem i tankarna vågar jag inte ens gå på toa, rädd för vad det kan få för följder om de får reda på det.
Det låter knäppt, stört, men det är faktiskt riktigt läskigt. När de visar sig i huvudet blir allt oljigt och får runda former. Som spagetti. Det är svårt att förklara, men usch jag gillar det inte.

Mitt huvud är tungt och jag skakar av varje steg jag tar. Har sovit hela dagen.
Jag vet inte om det är för att jag gått och hoppats på att inte bli sjuk som jag har blivit det. Det är fyra dagar kvar till Håkan.

söndag 6 april 2008

Onödigt inlägg.

helgen försvann. seriöst, vad har jag hunnit göra? sy gardiner.
nobelpris tack.
men det är skönt.
imorgon är det fem dagar kvar till håkan. det är nog det som kommer hålla mig igång denna veckan. och kanske om det blir sol så gör den mig lite pigg.

söndag 30 mars 2008

min tunga är bränd. det gör ont. mitt hår är gult. det är fult.

idag var jag på årets första picknick. med malin. det var mysigt och trevligt. och kallt som bajs.
sen gick vi till sarah och kollade på andra avenyn. det var också trevligt men inte kallt.

om knappt två veckor är det håkans konsert. jag dör faktiskt kanske. det jag är mest rädd för nu är att jag ska bli sjuk eller typ bryta benet. usch, jag vill inte tänka på det. håkan alltså. puss.

jag och malin kom fram till idag att det är super bra med böcker. jag ska faktiskt läsa mycket böcker nu, det gör jag kanske faktiskt redan, men mer. status på att ha läst typ jättemycket böcker. man blir klok också. just nu läser jag vargbröder,fyran. inte världens mest avancerade bok kanske men ändå. jag ska nog börja på en ny ikväll nu när jag går och lägger mig.

om en månad är det taizé också kom jag på nu. det är vår. och jag ska sluta tänka på jobbiga saker. så ska jag vara mer snäll. hej då.

onsdag 26 mars 2008

HÅKAN HELLSTRÖM
Ja han signerade faktiskt min väska idag. Jag vill inte vara ett jobbigt sånt där fan som skriker och håller på. Men jag är nog det. Tyvärr. Efteråt kände jag mig alldeles tom i hela kroppen. Så där som man känner när man verkligen har gråtit ut. Är det skönt eller obehagligt? Både och kanske. Fast det känns ju faktiskt bra nu.
Men hallå,Håkan är faktiskt helt ärligt min största favorit, och det var stort idag.

PUSS

måndag 24 mars 2008

ett tåg på väg till Söderbärke. Landet. Dalarna. Öde. Underbart. För ett tag.
Precis när jag klev på det nya tåget i Västerås började passande rosor och palmblad spelas på min ipod. Jag drabbades ev en sån där fy-fan-vad-kent-är-bra-känsla, då man får ont i magen för att dom är så bra och samtidigt vill man skrika rätt ut av förtjusining. Ja skrek inte. JAg var ju ändå på ett tåg. Ett litet pip blev det. Just det, i Västerås börjar låten, med raderna "och liljorna faller från ett fönster i Västerås i natt, jag hör ditt skratt". precis på västerås tågstation. Ödets harmoni.

lördag 8 mars 2008

om man håller en tom(!) tekopp mot örat, men liksom inte täpper till låter det som att man står på en lång sandstrand som det blåser och är kallt på.

Idag var jag på Mando diao. De var bra. jag tycker det. eller vadå var? de är faktiskt för jag tror att gossarna fortfarande lever. Han som klinkar på ett sånt där piano, vad man nu ska kalla det, ser ut som en nallebjörn som jag vill bita i örat. Okej?

Nu är jag hungrig och trött och imorgon är det påskvandring i församlingshemmet klockan nio.

Tack och Adjö mina vänner.

lördag 1 mars 2008


Vår. jag vill ha vår.
det är så himla roligt med vår i Göteborg. Det räcker med att det är en solig dag i februari så ser man folk ta av sig jackorna, börjar anväda små söta vår skor och överallt ser man människor gå och le. det är nog något speciellt med storstäder. det är likadant i London och Köpenhamn.
Men haha kommer man till Dalarna nu och har på sig en tunn jacka, då får man höra att man är knäpp och att det faktiskt fortfaranda är vinter.
Gud vad jag älskar våren.
Och Göteborg.

söndag 3 februari 2008

Baby baby your lemon in my eye. Ja broder Daniel. Trevligt.
Hej jag är trött och äter mat som Suss hade kvar från sin så kallade fest?

Ja inte vet jag. Men grisen fyller 19 imorgon. I alla fall körde hon ut mig ur huset. Bajs. jag åkte med mamma och pappa till stan. Vi fikade och gick på bio. Jag somnade på bion.


JAg är rädd för att bli gammal. Jag vill inte gifta mig och få jobbiga barn. Barn som flyttar hemifrån så står man där kvar med nån gammal medelålders man som är nojig. Så småning om dör han och ensam blir man kvar med sin rullator och tänker; Visst var det bättre förr? FY SJUTTON. Hjälp nu fick jag ont i magen. Jag vill inte bli gammal. Åh varför började jag tänka på det här? Åh jag vill aldrig hamna i nån himla svenssonfamilj med jobbiga rutiner. "Åh äntligen fredag, ska vi äta tacos i dag ungar?" Mamma jag dör. Buhu usch. Jag blir deppig av att vara i mataffärer och ser när familjer handlar mat. Åh. Jag är störd.

Men jag tänker inte bli äldre än trettio :*

lördag 2 februari 2008

Karin <3

Jag ska vara glad. Men idag går det inte, och ingen har rätt att klaga.

Fy fan. Karin flytta inte. Jag vet att vi nästan aldrig träffas mer, aldrig ses. Men att du plötsligt försvinner, det vet jag inte hur jag ska klara.

Du var min första kompis. Sen dag ett på dagis var vi tajta, det gick inte att skilja oss från varandra. Vi gjorde nog allt tillsammans.
Speciellt kommer jag ihåg när vi tog med oss tuggummin och tablettaskar till dagis. Sen stog vi och åt upp dem på baksidan av huset tillsammans med, jag kommer inte riktigt ihåg vad de heter, men kanske Linnéa och Sara. Vi åt det igentligen inte för att det var gott utan mer för att det var förbjudet.

Jag kommer också ihåg den gången vi sprang runt hemma hos dig på kornbodsvägen, vi jagade din syster eller något. Vi krockade i varandra. Jag fick dina tänder i mitt huvud. Det blev ett jack. Jag tror jag fortfarande har kvar ett märke av det.

Eller när vi varje helg cyklade till lillebykiosken och köpte upp våra pengar på olika sorters godis.
Allt vårat te drickande. Du lärde mig dricka te, även om vi hade tjugo sockerbitar i.

Våran buske på ängen kommer jag också ihåg. Den som var som ett stort valv. Vi skulle ta med oss filtar och massa grejer till den. Men haha, det blev aldrig av. Påvägen hem hittade vi en porrfilm i bäcken. Den fungerade inte. Våra systrar prövade den.

Ja, minnena är många.

I fyran bytte du skola. Det hände mycket då. Vi bråkade väl ofta. Om vad vet jag inte riktigt. Men vi blev mer olika. Senare separerade dina föräldrar. Du flyttade länger ut till torslanda. Inte långt. Men det kändes så annorlunda, att den vägen jag hade gått nästan varje dag i mitt liv byttes ut. Vi tappade kontakten mer och mer. Snart sågs vi nästan inte alls.
Och så har det forsatt. Tyvärr.

I sommras när vi pratade på msn nästan varje kväll när du var på Åland, saknade jag dig. Då var det jätte länge sedan vi sågs.
Sen när du kom till Göteborg och vi skulle gå på Neverstore blev jag så himla glad där vi träffades mitt på Avenyn. Jag hade saknat dig.

Nu ska du flytta till Åland. Inte över loven, utan på heltid. Det är inte världens ände jag vet, men ändå. Tanken på att du är så långt bort när du alltid varit så nära är lite sorglig. Det jobbigaste är att jag inte träffat dig på länge. Jag har inte hunnit säga hejdå.

Men hjälp. Nu käner jag mig lite patetisk. Du har inte dött. Vi kommer träffas mer. Jag vet det. Du har ju ändå din släkt kvar här. Men tills dess så hoppas jag att du får det jättebra på Åland. Att allt värkligen blir super för dig. Dig och din häst.

Och Karin, jag kommer alltid att älska dig. För du är Karin.
/Matilda <3

tisdag 29 januari 2008

Je ne suis pas heureuse.

Ou, je ne sais pas.

Je suis fatiguée, fatiguée sur toi et ton perfect vie.

Donc, j'ai une perfect vie aussi, avec mes copines et ma famille. J'adore ils, mais qui adores moi? Ne rien?

Je suis fatiguée, je peux ressentir plus bien. Et je vais. Bientôt.

Au revoir, et pardon.
Je vais être heureuse.
La prochaine fois.

söndag 20 januari 2008

Välkommen till en ny blogg. En där jag skriver om det positiva. För självklart finns det mer positivt i mitt liv än jag tänkt. Mitt huvud har varit låst en tid. Nån eller något har öppnat mig.

Idag gick jag hem till Elin. Tillsammans tog vi oss till den andra Elinen för att hitta på nåt skoj. Dessvärre var ju inte den sistnämnda hemma -.-
Jag och Elin bestämde oss då på två minuter att åka in till stan. Sagt och gjort.

Men vad sjutton skulle vi göra där en söndagseftermiddag? Vi köpte ben och jerry glass, satte sen oss sen rakt ner och åt.

det finns så himla mycket roliga personer i Göteborg att titta på.

Flera kom fram till oss och pratade.
En av dem var Sven. Sven uppskattar livet, precis som det är. <3



Vet ni vad? Alltid stavas alltid med två L.



onsdag 16 januari 2008

Ge er. Prata med varandra. Ni tolkar varandras tankar på fel sätt, jag vet det. Är jag en av dom?

Nånting har hänt. Tyngden har lättat. Visst det skaver, det är fortfarande ett litet sår, det är inte helt läkt, men det är på väg. Jag kan känna det, och jag hoppas att det som snart finns kvar är ett pyttelitet nästa omärkbart ärr. Ett ärr som ingen lägger märke till. Du och jag glömmer hur ärret en gång kom till och hur vi lyckades skapa det.

Snart är såret läkt. Det som länge varit öppet och känsligt. Jag trodde jag aldrig skulle bli av med det. Men nu äntligen är det på gång. Det kändes som all ernergi försvann ut genom revan, all glädje. Nu kommer den tillbaka, äntligen. Det blir bättre. Så som vi båda vill ha det.

tisdag 15 januari 2008

Jag ska fatta mig kort.

Det är farligt att ha höga förväntnigar om saker som kommer hända. Man blir så lätt besviken.

söndag 13 januari 2008

JAG SKA TILL TAIZÉ.
RAWR PÅ DET.
Pyttipanna vad jag har ont i huvudet. Jag kan ju faktiskt gå och lägga mig men jag orkar inte tvätta bort mitt smink, borsta tänderna, byta om.. Fy. I-landsproblem är ett världsproblem för att det överhuvudtaget finns så töntiga problem problem för i-länder.
Bortskämda jävlar.

Idag var jag på öppet hus på Schillerska gymnasiet, och hallå I liked it! Ärligt jag hade inte tänkt på den skolan som ett alternativ ens, men shit pommes vad jag är öppen för förslag. Host. Ja i alla fall i så fall vill jag gå på Samhällsprogrammet fransk sektion. Coolt. Eller nåt. Som sagt jag har ont i huvudet och är trött. det märks. Punkter efter två ord. korta meningar. Satsbyggning? Men haha. Underbart. Ironi.

Idag har jag varit glad, igen. De dåliga tankarna rinner av mig. Tack.

Förövrigt gillar jag musik :3 och vill gå på Mando diao den 7 mars, men ja vi får väl se hur det blir med den saken.

GODNATT <3

fredag 11 januari 2008

Citrusfrukt.

Hjälp. Jag har nu suttit helt frivilligt med min mamma och pappa på en fredagskväll och gjort vadå? Jo tittat på Per Gessle- En händig man på turné. Men jag måste säga att det var lite kul :*
Jag gillar inte ens den här mannen Gessle men man kan ju tycka att det är lite konstigt när jag ändå kan sitta och sjunga med i texterna till 95% av låtarna. haha. Idag i skolan var jag glad, haha jag var mig själv. Det kändes bra.
Mer sånt åt folket :3

Nu ska jag äta apelsin för jag känner att den perioden snart är slut när jag äter tre apelsiner om dagen. Julen är ju liksom slut nu. Det är underligt att man kan längta så himla mycket efter denna högtiden, men bara någon vecka efter den vill man rensa ut hela huset och köpa tullpaner. Ja jag har sagt det förut och jag säger det igen, människan är inte skapt för att vara nöjd. Men vem bryr sig :)

torsdag 10 januari 2008

Jag vet inte om det bara handlar om mig längre. Hitta på så mycket som möjligt. Pressa in aktiviteter. Var med många kompisar. HA ETT UPPTAGET LIV. Varför? För att visa andra att man klarar sig. Att man har kul, är lycklig och att livet är underbart.

Jag är så trött på tävlingen. Att spela perfekt är jobbigt, även om det funkar, andra kanske tycker att du verkar ha det så kul, så underbart. Men innerst inne vad spelar det för roll om vad andra tycker om det ändå bara är just ett spel?
Men man mår väl bra av att andra är avundsjuka på en, vem vill inte att folk ska beundra det man har? Samtidigt som folk går och avundas dig, går du och ser någon annan. Någon DU tycker verka ha det så kul, så underbart. Men vem vet, hennes liv kanske också är ett spel, samtidigt en suktan efter något hon tycker verkar perfekt.
Allt går runt i en ond cirkel. En oändlig cirkel. De falska leendena går runt, runt. Det kan pågå hur länge som helst, om inte någon, någon kan sluta låtsas.

Jag har insett att jag behöver inte låtsas. Jag vill inte ljuga för mig själv och jag behöver inte det. Livet är mitt och det är jag som styr över det. Ingen annan. Jag behöver inte sukta och jag behöver inte spela. Jag är kanske inte helt nöjd, men jag vet att med tävlingen blir ingenting bättre.

Vad underbart för dem som aldrig behöver känna av pressen. De som är nöjda precis som det är. För sådana människor finns, och jag beundrar dem.

Det handlar inte bara om mig längre. Det jag alltid trott är fel. Vi är på samma nivå. Du och jag.

tisdag 8 januari 2008

Idag började skolan efter tre veckors lov. Det kändes som om lovet var en helg.
Jag hatar rutiner. Skolan består av rutiner. Jag är skoltrött.
Alla satsar på att höja sina betyg denna treminen. Jag hoppas att mina inte sänks.
Det är tre veckor kvar tills man ska välja gymnasium.
Jag har ingen aning.

Hej jag är pessimist. Jag ska bli bättre.

söndag 6 januari 2008

Välkommen 2008

Nu är 2007 slut. Året 2007 vill jag nog säga har varit mitt bästa år, hittills. Det har hänt så mycket, alla saker har inte varit bra, men de har gjort mig till den jag är idag. Det här året har jag förändrats ganska mycket. De som har känt mig länge och väl håller nog med. Den största förändringen skedde över sommarlovet, jag vet egentligen inte vad som hände eller hur jag har förändrats, men när jag kom tillbaka till skolan på höstterminen kände jag mig som en ny person, en person med andra tankar, andra drömmar och med en gladare personlighet. Men jag har nog varit mer ledsen detta året än någonsin innan.

Året kunde ha varit nästan perfekt om det inte vore för den största förlusten någonsin. Vänner kommer och går, så är det, men det brukar vara mer naturligt. Den som jag i början av året kallade min bästa vän har nu blivit en person som jag knappt säger hej till. Det är väl egentligen mitt fel. Det var jag som blev ledsen och därmed bestämde mig för att vara sur. Hur kan man vara så dum? Skulle jag må bättre av att gå runt och vara sur på någon som inte brydde sig? Vi kommer aldrig få tillbaka det vi en gång hade, vet faktiskt inte om jag saknar det heller, men jag vet att jag tänker på det varje dag och tankarna jag ger mig ångest. Hur mycket jag än ångrar det som har hänt går det inte att spola tillbaka tiden, det är bara att glömma, det blir bäst så.
Vi går vidare. Det har du gjort.



Jag vill börja på nytt detta året. Nej, inte börja om på nytt, men inte heller fortsätta på det gamla. Man säger gott slut på nyårafton, men gott slut? Det låter hemskt. God början? Glad start? Känns det bättre? Jag vet inte, vad vill man att det nya året ska vara, kanske en början på något nytt eller kanske bara en fortsättning på det gamla. Mitt år ska vara en fortsättning på det nya.

Det låter som om jag har varit helt deppig detta året, men det har jag inte. Jag har fått många nya kopisar och det är jag väldigt glad för. Personen som betytt mest för mig iår måste ha varit Elin. Vi har känt varandra i över fem år men det är först nu vi har "hittat" varandra. Elin jag mår verkligen bra med dig. Du får mig att skratta och må bra. Jag hoppas att vi får göra alla saker vi har planerat för 2008 och inte glider ifrån varandra.


Vi har gått över till ett nytt år, ett nytt år med nya möjligheter. I år ska jag vara glad. Försöka i alla fall. Och göra saker jag mår bra av. Och jag ska inte tänka på er som får mig att känna mig värdelös.

Nu är det 2008 och ingen kan stoppa mig <3