Hej. Ikväll har jag lyssnat på amerikansk julmusik, bakat lussebullar och kollat på gossip girl. Allt samtidigt. Jag lovar. Bullen på bilden har jag lekt med och haft på den golvet och sånt där, som man gör med lussebullar ni vet, sedan lade jag tillbaka den bland de andra. Fint. Snart är det jul och det blir kul.

Har varit och New York och Brighton med. Asnice. Men jag bloggar hellre om lussebullar. Just nu i alla fall.

Vi har det så mysigt, bullen och jag.

Bisous à tous.

hur tar man död på något som redan har dött?

sen

hur gör man för att föda det på nytt igen?

Ibland drabbar en tanke mig som säger att jag glömt hur man drömmer. Ångesten som om dagtid trängs undan jagar mig om nätterna, jag tänker, det här är inte att drömma.

I Paris lärde jag mig att fantisera om en framtid jag tidigare inte trodde fanns. Det behöver inte bli svart och man får vilja bli gammal och man får tänka att visst är inte livet slut vid trettio, det kan inte vara slut. Hur kan livet ta slut?

I lördags natt åkte jag hem med bussen. Jag frös och tänkte att jag hatade den bussen och att jag alltid hatat den bussen och vissa kallar mig bitter men på just den bussen, med den bussen, tillåter jag mig själv att vara bitter. Att rentav hata.

Jag räknade på min hand hur många månader jag hade varit i Sverige sen jag lämnade Paris. Jag var tvungen att räkna om två, tre, fyra gånger innan jag insåg att det var sant. Fyra månader. 27 juni, juli, augusti och nu, 30 september. Fyra månader har gått och jag frågar mig, fyra månader av vad? En sommar, en månad i skolan. Vad innehöll de här månaderna? Jag kan inte minnas vad de innehöll.

Det är inte så att jag längtar tillbaka, inte så fruktansvärt mycket att jag inte kan leva här. Jag undrar, hur lever man på en plats när ens huvud befinner sig någon annan stans? Jag undrade det där, och jag undrar det här. Vart försvann jag?

Någonstans nu försöker jag hitta någonting, och jag antar att någonting i det här fallet är en mening.

Jag frågar mig; Vännen, vem vill inte hitta en mening?

Jag går till skolan, spenderar tid, dricker kaffe, pluggar (inte), äter i bamba, småpratar med den, den, den. För att komma hem och; göra exakt samma sak.

Vännen, kanske finns det inte en mening med allt?

Efter ett år borta tänker jag, var det skönt att vara borta eller var det skönt att veta att det alltid finns ett hem någon annan stans?

Ni frågar; Är det skönt att vara hemma?
Jag tänker; Ja, det är skönt. Men mycket mer än så är det inte.

Jag undrar; Räcker verkligen det? Att det är skönt?

Hej.

Kom precis hem från en snabbvisit i Stockholm. Lite impulsivt men mycket välbehövligt. Åh alla mina björnar där uppe. Nu kan man väl hantera saknaden lite igen. Stockholm är större än Göteborg. Hatar att känna mig vilse i Sverige. Hehhe.Jaja. Fina dagar. Puss

Åker någon med mig till London snart eller? Höstlovet. Jag betalar.

NOT.

Men serri, staden kallar på mig. Och dig!

Det här låter som en valkampanj, Rösta Matilda till London

Ciao

Känner mig lite instängd i Göteborg men inga biljetter vill vara på min sida. Jaja ska väl inte gnälla allt för mycket, ska ju trots allt i New York i höst. Men vill så gärna träffa alla björnar i Stockholm och lilla Sarah i Norrland. Det är inte lätt inte.

Tja.

En kväll spenderad hos Daniel med brocolipaj och Sarah. Nu lät det lite som om Sarah vore en maträtt, vilket hon nästan är för hon är så söööt. Hehe. Vi pratade lite om bloggar och det är väl därför jag skriver lite nu.

Imorgon börjar jag skolan igen och på något märkligt vis känns det lite som att börja gymnasiet på nytt. Hehe. I Paris var det ju inte riktigt samma sak. Även om skolan är jobbig ser jag lite fram emot att börja på Schillerska igen, trean ska bli grymt.

Idag köpte jag en ny klänning från monki. Känns bra. Köper inte så ofta "nya" kläder men jag gillade den här. Ibland tänker jag att min blogg borde bli lite finare och lite bättre. En äkta prettoblogg. Frågan är, får man börja ett prettoinlägg med tja och avsluta det med See you suckers? Det är frågan.

Dricker kaffe, stickar och läser. Tänker: Får man nöja sig med det här? Kommer jag någonsin nöja mig med det här?

Hej.

Jag har gått in i någon slags sommarlovskoma och kan inte bestämma om jag älskar det eller finner det obehagligt. Kanske lite båda delarna. Jag älskar att inte ha någon tid, inga datum, inga bestämmelser eller måsten. Men att spendera tid kan bli svårt ibland. Det är grått ute men inte kallt men så himla grått. Grå.

När jag är iväg vill jag hem och när jag är hemma vill jag iväg. Några av mina vänner är i Berlin och jag önskar kanske lite att jag var med dem.

Har ingenting vettigt att säga. Ikväll vill jag dricka öl. Imorgon är det Kent. Nu väcker jag mig själv ur min koma genom att gå ner till Daniel och kolla på när han äter frukost.

Pusss

Jag har varit på världens bästa cykelresa. Har ingen energi alls just nu. På söndag åker jag hem.

Kanske är det nu.

Det känns att det är i slutet nu. Igår avslutades den här tiden på ett av de finaste sätt. VI hade en avslutningsmiddag på Rue de Rivoli med utsikt över flera av Paris fina monument. Jag kan inte säga annat än att jag är så stolt över många i våran klass. Hur de kan ordna något sådant fantastiskt och roligt som ingen någonsin kommer att glömma. Många klasser må vara fina men SSP måste ha något speciellt. Lol. Oj så jag har lackat på den stundtals men när det kommer till kritan så kommer jag sakna den otroligt.

Med en himmel som skiftade i rosa, vänner i vackra klänningar och med champagne i våra glas kunde jag inte annat än le. För även om slutet känns sorgligt så kan man inte låta bli att tänka på allt vi varit med om tillsammans. Jag kan inte påstå att 10 månader bara svischade förbi men nu när jag tänker på det så önskar jag varit mer medveten om att det var så kort tid.

Med en kväll jag alltid kommer att minnas avslutade vi året i Paris. För den här gången. Kanske blir det fler. Men jag kommer att sakna alla mina björnar.

Hej vänner (och andra)

Förlåt för mina inlägg utan bilder men det är så det är. Borde kanske anställa någon som laddar upp bilder åt mig? Om jag hade den inkomsten då förstås. Eller någon inkomst alls. Själv är jag bara lite för lat. Vad ska jag skriva här nu då? Att om exakt 10 dagar är det finito här. Förstår ni? Haha nä. Inte jag heller. Tittade lite i en skrivbok igår. Senast jag skrev i den hade jag skrivit att det bara var 10 veckor kvar. 10 veckor. Vad tusan hände med de veckorna undrar jag nu? Tiden flyger förbi och det skrämmer mig lite. Hur man ibland vill att tiden ska gå fortare och ibland stanna helt. Tid alltså. Märkligt begrepp. Kommer nog aldrig att förstå mig på det. Vem kommer det?

Jaja, om tio dagar är det slut i Paris, men inte lämnar jag det fransktalande landet för det. Nej då. Den 19:e juni åker jag med Li, Malin och Thea ut på en liten cykeltur. åh. Fransk landsbygd. Något jag drömt om i typ hundra år. Eller a fransk, gillar alla landbygder. De jag sett i alla fall.

Förlåt, här sitter jag och pratar på om ointressanta saker.

Förra veckan tog alla finisar studenten. Vill säga grattis till er och jag hoppas ni känner er som fria själar nu för det borde ni. Fina fria själar.

Ses snart.

Puss

Åh.

Livet är kort och det finns så mycket att göra men ändå sitter man på sitt arsle vid facebook. Livet är så kort och man har så många möjligheter. Jag ska fan mig ta vara på allt från och med nu. Som Päivi Hacker säger: Livet är en gåva.


Töntig tanke såhär på kvällskvisten. Igår planterade vi rödbetor och idag vann jag en fototävling. Tänk vilka vändningar livet kan ha. Hehehe.

JAG SAKNAR INTE GÖTEBORG.

så. där kom det. men jag vill ha svensk sommar.

och jag hatar inte paris. även om jag råkat släppa ur mig det. jag hatar män.

oj.

nu får jag ge mig.

det här blir ju knäppt.

Den bästa låten nu : http://open.spotify.com/track/50lDdkFWu0St89u0Xn26j8

Vi ses.

puss

Människan är inte gjord för att lämna saker. Den klarar inte det. Jag klarar inte det. Att lämna saker är det värsta jag vet. Den här gången finns det vi lämnar inte kvar. Ingenting att komma tillbaka till. Paris finns kvar men SSP 2010 tar slut, om tre veckor finns vi inte mer. Åh det är så sorgligt. Jag orkar inte att man väntat på slutet och inser att det är det värsta, nu när man väl befinner sig mitt i det. Vi befinner oss vid slutet på vår resa. Så sorgligt faktiskt. Vid ett slut tar en ny start vid. Men vad blir det den här gången? Åh jag vet inte.

Alltså det här inlägget blir ett svar på kommentarerna till förra inlägget. Och eftersom det ändå bara är ni som läser denna lilla fjollblogg, ja den är mest till för er, så kan jag ju skriva allt såhär;

För 8 månader sedan lämnade jag Sverige för en stad som funnits lite i mina drömmar. Att lämna landet var inte jobbigt alls men att lämna alla i det kändes värre. Jag kom till ett Paris och kände mig tom. Ganska snart drogs slutsatsen att man behöver sina vänner för i dem speglar man sig själv. De speglar mig.Ni speglar mig. Kanske speglar vi varandra.

Nu sker det igen. Jag ska lämna någonting jag inte vill lämna för att hitta tillbaka till någonting som jag aldrig har lämnat. (?)


I åtta månader har den starkaste hat-kärlek jag någonsin känt växt fram. Vissa saker går inte att älska, vissa saker kan jag inte sluta le åt när jag ser. Till exempel allt kaffedrickande ur små koppar med en cigg i handen i eftermiddagssolen. Paris är inte förskönat, det mesta som man tänker om Paris finns. Bara det att de negativa sidorna inte får glömmas, och kanske hinner man inte upptäcka dem som turist. Paris är underbart men man får inte glömma att det finns så många fler städer i Världen att upptäcka.

Det var inte meningen att detta skulle låta dödsseriöst för jag är ingen seriös person, jag lider bara av någon sjukdom. Nej förlåt.

Och Olle honeypie, jag har klippt av det!

Mina kära, jag saknar er och det vet ni!


(snyggaste)

Iiiihhhhihi lalalalal. Det är 25 grader. Det spelas hög jazzblues i hela huset och jag ska snart äta lunch på en resturang med min lilla värdfamilj. Det är mindre än en månad kvar i Paris och på onsdag åker klassen på en liten tripp! Alltså allt är faktiskt ganska underbart ändå. Om man förtränger de inlämningar som återstår(förträng, förträng. Hmm två dagar kvar i skolan. Sen ska jag praktisera på ett litet café. Nästa helg är jag ensam i huset. Åh livet alltså.




Mina små snoppisälsklingar Malin och Li för några veckor sedan. Li's bild. (strunta i att jag ser ut som en mupptant på bilden är ni snälla)

Puss på er!

haha åh den här staden alltså. min värdmamma gillar dock inte att jag kommer hem för sent på vardagar. Men jag menar, franska, gratis champagne och pipa,vem säger nej?

Imorgon klockan åtta väntar dock nationella i engelska. Franskaprov med. Men men, jag hoppas på det bästa.

Bisous

Oh My God.

This city is amazing.

And during the dinner my host mum tried to make me belive that she was a goat in an earlier life. Well.

The spring is here and i love it.

On friday we're going to Versailles with my class. Mmm, lovely, I was ill the last time they were there.

I've also just realised that this year has to end. If I don't stay during July also, we'll see. I have to get a job first and since I'm a lazy cow, that won't happen.

I don't now why I write this few lines in English but I guess that it won't harm any one. And if it does please contact me on tildis@telia.com

lol

By the way, Malin was here last week! It was mmmmmmm laalalalla pirripirri (can you imagine?) I've missed her so. My little sausage. The picture is from outside the musée d'Orsay. Malin is excited, she loves paintings. hehe. The two ladies behind us were also Swedish, the first time they visited Paris was in 1953. It is like 70 years ago. Holy cow that is beautiful. I wonder if you can say beautiful in English in they way I love to say fint in Swedish? Nice, boring. Pretty, boring too. Well let us stick to FINT.

Hmm, that was about it for the moment.

Kisses or bises as you say in Paris.

I min klass lider alla av någon slags passivitet som gör det omöjligt att ens tänka ordet plugga. Eller tänka går ju men att sätta ord till handling är mer komplicerat. Efter påsken är det som om huvudet är fullt av dimma och jag vet inte riktigt vad det är som finns där inne egentligen. Idag började jag två, tänkte ta till vara på förmiddagen genom att plugga för att sedan få chilla lite i Paris på eftermiddagen. Klockan halv tolv rymde jag bokstavligt hemifrån för jag blev så rädd för min passivitet som ledde till den grövsta rastlösheten någonsin. Känner att jag måste reda ut allt i mitt huvud lite med att göra en fint och fult lista.

Fult:

+ Att skolan bokstavligt talat tar all energi ifrån mig.
+ Att det var varmt ett tag sen blev så förfärligt kallt igen.
+ Min ständigt täppta näsa.
+ Att frysa på nätterna
+ En knagglig franska.
+ Neuilly ( åh kräks på den överklassförort våran skola råkar ligga i)
+ Min passivitet
+ Min rastlöshet
+ FFK
+ Att snart blir det ljusare på kvällarna i Sverige än här
+ Att det bara är 10 veckor kvar i Paris


Fint:

+ Att det snart är lov (tack Gud, seriöst)
+ Att Malin kommer på torsdag. åh.
+ Att det ska bli fint väder i helgen.
+ Att min värdfamilj åker till Provence på lovet ( okej gillar min värdfamilj jättemycekt men tröttnar på hela värdfamiljsgrejen ibland)
+ Att snart, snart blir det varmt.
+ Att jag bor i Paris
+ Att jag slipper Torslanda
+ (Att det (bara) är 10 veckor kvar i skolan.)

underbart.

Vet ni ibland läser jag lite bloggar, ibland stöter man på någon som drömmer om att få åka till Paris. Då spritter det till magen och mungiporna drar uppåt. Jag lever i drömmer. Snygg återkoppling. Dröm är förövrigt maskulint alltså le rêve. Skönt nu var det utträtt.

Imorgon kommer min familj och då ska vi mysa. Hoppas jag får lakrits!

Puss

Ser ni vilken bloggare jag blivit eller? Eloge.
Splendid dag. (Är splendid ett ord? Kan konsten att faila lite med det engelska språket då och då) Varmt och sånt där. Mitt naturkunskapsprov gick dock kanske inte så himla fint men jag hoppas min lärare ändå gillar mina sköldpaddsmetaforer.

Ikväll ska vi fira att 6% av SSP (min klass) fyller 18 på måndag. Jag ska sova hos Li. Nu ni kompisar blir det party party. Hoppas det inte regnar imorgon. Jag vill parka.

(Min kamera är klar i Sverige)

Åh min lilla snuttis till värdbror, lite surmulen en onsdagskväll

Jag är beroende. Fullkomligt. I mitt huvud cirkulerar ständigt tankarna om McFlurry. Ni läste rätt. Inte nog med att jag hatar McDonalds, mjukglass har alltid fått mig att må superilla. Här dock, är det så annorlunda. Denna mjuka, vita, fluffiga glass toppad med mängder av knapriga dajmbitar och en lagom söt karamellsås på, får mig att le även om ens hår luktar stekt kossa efter inköpet. Åh. McFlurry. Alltså. Ge mig.

Tiden går
om hundra år
är du stjärndamm
min vän.





Om en vecka åker vi till Samoëns. Då ska jag äta snö. Dricka vin. Åka skidor. Andas.

Leva.

Ciao.

Nu kompisar händer det jag vet att ni alla väntar på där hemma en fredagskväll som denna; Matilda uppdaterar sin blogg! Wiho. Vet att Sandra i alla fall blir glad då hon har berättat att hon frenetiskt tittar in här varje dag, trots att uppdateringen sker en gång i månaden. This one's for you. Hehe.
Don't know where I should begin ( känner mig så internationell.)

Kan väl säga att tout va bien. Jag var ju hemma för någon vecka sen på sportlovet. Som vanligt med mig och lov så blev jag sjuk, men det stoppade väl inte mig förutom att jag missade VIP-kvällen på Göteborg horseshow. Annars var det fint, veckan gick väl lite för fort och hann inte riktigt göra allt det jag ville men sånt är livet. När jag såg snömassorna påväg till flygplatsen slog mig i alla fall tanken att nästa gång jag ser detta sitter jag väl iklädd någon klänning med rutorna nedvevade för det är för varmt i bilen. Väl tillbaka i Paris möttes jag av en varm vårvind, dock höll den inte längre en just den dagen. Jag vet faktiskt inte hur jag ska beskriva hur förbannat trött jag är på kyla. Gå till skolan och frysa, frysa i skolan, frysa i cnntinen(bamba), påväg hem från skolan, från metron, i huset, när jag lägger mig för att vakna kall och så börjar det om.Jag tror aldrig vintern känts så lång. Men det är i alla fall sol varje dag!

Min kamera är äntligen inne på lagning i Sverige. Mina älskade föräldrar och syster kommer ner i början av april. Hoppas, hoppas att den är lagad då. Sen kommer även Malin i april <3 . Det är så fint att få besök. Även om den just kommit känner jag att våren är för kort. Om två veckor åker min klass till alperna. När vi är där har halva vårterminen redan gått.

Trodde att jag hade hundra saker att skriva, tydligen inte, lider av afasi här nere. Ikväll ska jag och min värdmammis ut i Paris. Får se hur det blir. Puss på er så länge.

Ni kan få lite bilder från min inkompetenta kompaktkamera.

Det är semmelhysteri på de flesta bloggar runt om i landet. I min klass pratas det semlor, man kallar varandra semlan, det bakas och pratas men när tusan får det smakas? Ylva är i Paris. Träffade den lilla semlisen idag och hon berättade att hon äter en semla om året! Ingen överkonsumtion här inte. Dessutom äter hon den på gammalt hederligt vis med mjölk. Åh den tjejen alltså. Lovely.
Ja min kamera är trasig och det ger mig ångest.
På lördag kommer jag hem och då vill jag äta semla. tror inte jag gillar det så mycket men här är jag sugen konstant. Inte just nu dock. Är mätt på min gamla hederliga pumpasoppa.

Puss

Hej hej jag lever och mår bra och sånt.
det sjukaste hände just, haha. Eller inte så sjukt men a så typiskt mig. Ikväll var jag på yoga, jag hade glömt mina pengar och papper hemma ( som skulle varit inlämnade förra gången) så i slutet av lektionen sprang jag i princip ur salen för att slippa prata med läraren. Så, hemma allt är chill äta lite mat, prata lite franska. Värdmammis kompis är här nu trevligt, trevligt. Så då för ungefär tio minuter sedan bestämmer jag mig för att säga godnatt för att chilla lite på mitt rum. Efter att ha satt på mig alla kläder inför natten (ja det är 17 grader i huset nu) så skulle jag ställa min väckarklocka på mobilen. Letar febrilt i alla vinklar och vrår, under de miljoner papper som ligger utspridda över mitt rum. Var är min mobil? I väskan jag hade på yogan kanske? Men var är den då? Det är då insikten piskar mig som ett kallt hårt regn i ansiktet, Jag har glömt min väska på yogan.

Fuck är ordet vi letar efter.

Varför Matilda? varför händer detta dig gång på gång? I min brådska att komma ut ur salen måste jag har glömt min väska.

Attans, vad gör man nu? Klockan är halv tolv, jag gör det sistnämnda.
"Värdmamma, värdmamma jag tror jag har glömt min väska på yogan!"
Kvick som hon är letar hon upp numret till läraren och där står jag bredvid som en tönt. Han svarar i alla fall att den finns i receptionen och att jag kan hämta den imorgon. Jag pustar ut. Skönt. Fast attans jag har ju ingen väckarklocka nu, och hur tusan kommar man upp klockan sex utan James Blunt ( åh bebbi) på högsta volym? Medans detta cirkulerar i mitt huvud tittar värdmammas kompis på mig och frågar hur jag kom in genom dörren utan nycklar? Dörren går nämligen inte att öppna utan nyckel. "Öppnade värdmamma åt dig?" Nej säger jag för jag vet att jag öppnade själv, med mina nycklar, samtidigt som jag pratade i telefon med min pappa för han fyller år idag.

Alltså hade jag både nyckel och mobil. Märkligt. Men men de låg väl i jackfickan då, skönt, då har jag i alla fall mobilen. Jag ursäktar mig och tackar för hjälpen, värdmamma tittar på mig och säger " Jadu Matilda sånt här händer ju dig lite då och då, hehe" Och börjar dra upp den ena anekdoten efter den andre. Hehe har jag berättat om nycklarna första helgen? N'importe qoui. Väl inne på mitt rum kollar jag i mina jackfickor men finner till min fasa ingenting. Fan. Letar, letar. Jag vet att jag har mobilen. Jag pratade nyss med pappa. Jaja. Ska bädda av överkastet. Lyfter på det och där, där ligger ju min underbara skabbiga lilla tygpåse <3. Vet inte varför jag har lagt det under överkastet dock men mitt huvud fungerar ju så. Åh lättnad. Kollar, ja mobil nycklar ipod plånbok papper bok, allt är där.

Ja, så komiskt. vad är det då som alltid händer mig? Att jag tappar bort saker? Nej, jag tror att jag har glömt, tappat, förstört saker hela tiden. River upp allt och alla tills det visar sig att allt är lugnt. Att jag bara råkar befinna mig någon annan stans med mitt huvud. Alltid. Alltså jag kan komma på miljoner gånger. Jaja det hela slutar i alla fall med att jag ligger här och flinar för mig själv. Klarar inte av att gå ut och säga att min väska är här. De får tro att jag hämtar den på yogan imorgon. Någon måtta får det vara. Min värdmamma ringde ju trots allt denne läraren klockan halv tolv. Hon behöver ju inte få veta att det var i onödan. Nu ligger jag här och gottar mig med min väska och har lite ångest för franskaprovet imorgon som jag inte lyckats plugga till. Jaja det är ju i alla fall fredag.

Det återstår dock en fråga; Vems var väskan som nu ligger i receptionen? Tänk vilket sammanträffande ändå.

Puss på er mina fina och detta är nog mest roligt att läsa för mig själv. Men vad gör det? Hehe

Det är inte så att jag längtar till att komma hem. Jag längtar inte. Men jag saknar ibland det som finns där. Jag trodde faktiskt inte att saknad kunde vara så fint men göra så ont. Det är något som fattas. Kanske kan det vara det värsta, men även det bästa jag vet. Att sakna någonting man annars tar lite för givet. Kanske saknar jag någonting jag inte har, någonting jag aldrig haft. Fast är det saknad, eller är det längtan? Just nu känns skillnaden så luddig. Den som förut kändes så klar.

Det står lite still just nu. Fast ändå inte. Mitten av januari och jag vet inte vad jag ska se fram emot. Om man ens får se fram mot saker när man är i Paris? Kanske ska man bara nöja sig med att man bor här. Fast fan. Ingen stad är fantastisk när man är ensam. Ingen. Fast titta inte på mig, Jag är inte ensam, men jag lyckas inte hitta den sortens trygghet som finns ibland. Gud vad jag har svårt att förklara. Alltid. Måste försöka. Jag fick moleskine-böcker i julklapp. Den ena är snart full.För jag måste öva mig på att förklara.

Jag läste just något fint. jag visste inte heller att jag kunde bli så glad över andras lycka. Vilken dag full av överraskningar va?

Och folk frågar hur jag mår och jag säger att jag mår bra för jag mår inte dåligt och det är sant. Just nu önskar jag att jag kunde förklara men jag kan bara inte förklara. Inte ens jag själv förstår. Och vad fan har jag att förstå? Är så trött på att det alltid ska finnas saker att förstå. Vad händer när saker och ting plötsligt bara är? Och alla bara är?

Jag ska prova. Mitt nyårslöfte fast jag har inga löften för jag hatar löften för de går att bryta. Men ändå. Hej jag heter Matilda och jag är.

Den ni.

det där andra inlägget jag lovade var inte detta. Min kamera är sönder och det ger mig grovångest men ingenting gör någonting för jag bara är.



här är förövrigt en jätteful bild när jag bara är. För längesedan i Paris. Oj det kändes märkligt att säga. Men sant så sant. Både på fulheten och att det var längesedan. Okej nu ska jag sluta babbla på.

Puss mina hjärtan.

Snart mina vänner ska jag nog lyckas få upp ett litet längre inlägg, ikväll kanske för då ska jag nog vara hemma. Kvällen igår var fin med välkomnande av Lundelever och senare lite nollning p en bar. Nu ska ja ta mig ut i snöiga Paris. Tänkte att ni kunde få en het webcambild med men de blev för fula. puss så länge