Människan är inte gjord för att lämna saker. Den klarar inte det. Jag klarar inte det. Att lämna saker är det värsta jag vet. Den här gången finns det vi lämnar inte kvar. Ingenting att komma tillbaka till. Paris finns kvar men SSP 2010 tar slut, om tre veckor finns vi inte mer. Åh det är så sorgligt. Jag orkar inte att man väntat på slutet och inser att det är det värsta, nu när man väl befinner sig mitt i det. Vi befinner oss vid slutet på vår resa. Så sorgligt faktiskt. Vid ett slut tar en ny start vid. Men vad blir det den här gången? Åh jag vet inte.

Alltså det här inlägget blir ett svar på kommentarerna till förra inlägget. Och eftersom det ändå bara är ni som läser denna lilla fjollblogg, ja den är mest till för er, så kan jag ju skriva allt såhär;

För 8 månader sedan lämnade jag Sverige för en stad som funnits lite i mina drömmar. Att lämna landet var inte jobbigt alls men att lämna alla i det kändes värre. Jag kom till ett Paris och kände mig tom. Ganska snart drogs slutsatsen att man behöver sina vänner för i dem speglar man sig själv. De speglar mig.Ni speglar mig. Kanske speglar vi varandra.

Nu sker det igen. Jag ska lämna någonting jag inte vill lämna för att hitta tillbaka till någonting som jag aldrig har lämnat. (?)


I åtta månader har den starkaste hat-kärlek jag någonsin känt växt fram. Vissa saker går inte att älska, vissa saker kan jag inte sluta le åt när jag ser. Till exempel allt kaffedrickande ur små koppar med en cigg i handen i eftermiddagssolen. Paris är inte förskönat, det mesta som man tänker om Paris finns. Bara det att de negativa sidorna inte får glömmas, och kanske hinner man inte upptäcka dem som turist. Paris är underbart men man får inte glömma att det finns så många fler städer i Världen att upptäcka.

Det var inte meningen att detta skulle låta dödsseriöst för jag är ingen seriös person, jag lider bara av någon sjukdom. Nej förlåt.

Och Olle honeypie, jag har klippt av det!

Mina kära, jag saknar er och det vet ni!


(snyggaste)

Iiiihhhhihi lalalalal. Det är 25 grader. Det spelas hög jazzblues i hela huset och jag ska snart äta lunch på en resturang med min lilla värdfamilj. Det är mindre än en månad kvar i Paris och på onsdag åker klassen på en liten tripp! Alltså allt är faktiskt ganska underbart ändå. Om man förtränger de inlämningar som återstår(förträng, förträng. Hmm två dagar kvar i skolan. Sen ska jag praktisera på ett litet café. Nästa helg är jag ensam i huset. Åh livet alltså.




Mina små snoppisälsklingar Malin och Li för några veckor sedan. Li's bild. (strunta i att jag ser ut som en mupptant på bilden är ni snälla)

Puss på er!

haha åh den här staden alltså. min värdmamma gillar dock inte att jag kommer hem för sent på vardagar. Men jag menar, franska, gratis champagne och pipa,vem säger nej?

Imorgon klockan åtta väntar dock nationella i engelska. Franskaprov med. Men men, jag hoppas på det bästa.

Bisous