Lördag 19 december och om sex timmar måste jag gå upp. Lustigt att man tänker på när man måste gå upp innan man ens ligger i sängen. Imorgon för första gången på fyra månader är det dags för mig att åka hem. Det är inte annat än jag måste säga att jag är lite nervös. Ganska mycket nervös faktiskt. Gud vad konstigt det känns att säga. Nervös för att åka hem. Något som kändes ännu lustigare var när jag skulle packa. Att tänka om man ska ta med tandkräm eller inte när man åker hem känns lite bisart. Nej jag kan säkert låna. Låna tandkräm från sin mamma?
Jag är lite nervös nu men åh, jag ska hem. Kommer dock sakna SSP:arna, kommer kännas konstigt att inte se alla under två veckor. Det är ju trots allt min klass jag spenderar mest tid med här. Jaja, åh om några timmar är jag hemma!
Ses snart . puss

Charmigaste bilden med på mina finisar li, Malin Thea och Amanda.


Kan tänka jag har blivit lite klämkäck här nere med, måste vara solen. Bli inte rädda. Fast det är lite trevligt. Käckt sådär.

Hej fina. Det var ett tag sedan. Till Paris åkte jag med tanken om att bli bättre på det här med internetkommunikation. Det går sådär. När hade jag senast ork att skriva här? Början av oktober? För det handlar ju faktiskt mest om ork. Allting handlar om ork just nu känns det som. Jag är så fruktansvärt trött och sover ofattbart mycket. Febern kom för ungefär tre veckor sedan och som vanligt lät jag inte febern stoppa mig. Till en början. Men körtelfeber går tydligen inte att rymma ifrån. Tröttheten är där direkt och tjatar om jag så bara vill ta en dusch. Därför tittar jag på livet är en schlager och ler. För åh vad den är fin.



Fin. Fint. Finis. Fin är ett så vackert ord. Verkligen. Fint liksom. Något som kan kännas otroligt jobbigt men även lite fint är min saknad efter Sverige. Jag saknar smörgåsätning och hemköpshandlande, skogspromenader och hemmafester. Jag saknar det mesta. Efter två dagar i sängen har jag tittat på en hel säsong av ensam mamma söker, och gråtit för det var så fint. Jag menar Ulrika från Ludvika. Hennes dialekt, jag var såld direkt. Snart är det jul och jag längtar enormt. Då ska jag åka hem. Kanske har min hemlängtan att göra med att jag inte sett någonting av Paris på två veckor, jag hoppas det, för jag vill uppskatta att vara här lite hela tiden.


21 oktober, med en skola som till slut tog luften ur mig och med tre hjältar som räddade mi kom Lovisa, Daniel och Oliver till Paris. Att bara se dem, känna deras närhet gjorde mig skakig och otroligt stark på samma gång. Men redan där var febern på besök och jag var väl kanske inte riktigt som jag ville vara med dem fullt ut, men det gör ingenting för det är ju några av mina närmsta vänner. Bara det liksom. Underbart.

Allt har sin tid och finisarna åkte hem för att ha höstlov, även mitt började här i Paris och en rädsla för ensamhet jag inte riktigt känt innan klöste mig i ansiktet. Det var då mamma och pappa bestämde sig för att komma hit. Sagt och gjort, på onsdagen kunde jag krama även dem. Samtidigt som min feber steg i grader, livet är en schlager tänkte jag. Trots febern orkade jag vara ute lite i Paris även om sängen på hotellrummet kändes som ett andra(tredje?) hem.
Bland annat var vi på ett museum jag glömt vad det heter men där det var en underbar fotoutställning om Iran. Jag blev helt tagen.


Vi åt även på en underbar Indisk resturang i en mysig passage. Eller mina föräldar åt men jag ska tillbaka dit. Den känslan, att jag kan sitta på den där resturangen i Paris och veta att jag kan åka tillbaka lite när jag vill, det är då det känns sådär underbart.


En bild från pappas iphone han skickade. Åh min mamma. De försvann hem fort igen mina föräldrar, sista dagen spenderades hos doktorn där jag fick pencelin och order om att ta det lugnt, men inte ett ord om körtelfeber. Lite konstigt kändes det att sitta kvar på metron när de gick av för att ta tåget till flygplatsen. Efter fem dagar av tablettätande och fortsatt feber åkte jag till doktorn igen, nu en annan. Blodprov och lite sånt. Körtelfeber och leverskador. Livet är en schlager. Lite synd att min svenska klass är i Paris denna veckan och jag inte har någon kraft. Jaja, i helgen kanske.



Idag fick jag även reda på något väldigt ledsamt. En av mina fina Amandor här har bestämt sig för att åka hem till Sverige. Åka hem och stanna. Hon åker på måndag. Amanda som var den första jag lärde känna här när vi tog bussen till skolan första dagen. Knäppa, fina Amanda, fy vad jag kommer sakna henne. Men livet är en schlager tänker väl hon nu när hon får dricka hur mycket svensk mjölk hon vill.

Av någon anledning känns det lite som om jag står inför en avgrund varje gång jag ska försöka berätta om vad jag gör här. Jag vill dela med mig till er men det är så svårt. Att visa, berätta, förklara har blivit så svårt. Det är som jag har slut på ord. Det handlar om allt, jag har så svårt att uttrycka mig. Ni märker? Jo jag vet att ni gör det. Men jag försöker. Puss

Måste bara kommentera tidigare inlägg, jag både bäddade rent, duschade och pluggade den dagen. Eloge typ.

Jaja, här sitter jag och känner att det franska livet tar över. Är nog kanske fransk hemmafru? På teven rullar en fransk skräckfilm, jag dör. Jag har precis tittat till barnen som sussar så sött på övervåningen. Har lagat mat med, kan absolut inte äta längre utan att få baguette till maten och fast att jag blev så himla mätt var jag ju tvungen att ta lite fromage blanc efter. Jisses.

Hehe lol. Efter skolan hade jag för en gång skull inte asmycket plugg utan jag, Philippa, Tolla och Johan åkte och köpte glass och kaffe på Ile de la cité och chillade gött vi La Seine. Paris är höstkallt men utan regn. underbart. Förresten ska man alltid ha med sig en liten kompaktis, underbart det med, det blir så få bilder annars.

Mongon.hehe.



Åh den här finisen gjorde min dag. Åh säger jag bara. Johan visade även (som äkta parisbo bör veta) var Marie Antoinette satt fängslad innan hon blev avrättad. Den ni.
Om en vecka kommer mina raringar.
Pussipussi

Saker jag borde göra:

• Stänga av datorn
• Duscha
• Byta lakan i min säng
• Gå till posten
• Plugga
• Lära mig franska
• Prata
  
• Allmänt skärpa mig för så här kan jag inte hålla på

Saker jag vill göra

• Sova
• Skärpa mig för så här orkar jag inte hålla på
  

Nu ska jag berätta något. Jag ligger i en säng med ett tjockt duntäcke över mig i utkanten av Paris. Det har gått 1 månad och 1 vecka sedan jag lämnade Göteborg. Det är fem veckor, fem veckor är egentligen ingen tid alls. Och det känns inte som det gått någon tid heller, men om jag tänker att det bara var fem veckor sedan jag kramade mina närmsta vänner senast blir det en helt annan tid. Då är de där fem veckorna fem månader.

Just nu varvar jag Lisa Ekdahl och Eva Dahlgren och det är faktiskt väldigt mysigt. Mina fötter är isklumpar och jag har ikväll tittat på filmen Parfymen med min värdmamma. På franska och jag förstår det mesta. Vi åt choklad. Idag har jag inte orkat kontakta någon utan bara varit hemma i huset, sen följde jag med Hélène och Pacôme till en marknad. Jag köpte en svart sammetströja för det var den mjukaste tröja jag någonsin tagit i , och för att den kostade 50 cent.

Igår var det La nuit blanche här i Paris, vilket innebär att natten är ung skulle men kunna säga. Antingen festar man eller tittar på de olika utställningarna som är öppna hela natten som vanligtvis har stängt. Egentligen skulle jag följa med några i min klass ut, men som vanligt med mig så drar jag mig undan och får någon slags fientlighet mot hela grejen. Så vid elva åkte jag själv och tittade på några fotoutställningar och bildreportage. Sen ringde Amanda och tillsammans satt vi som förtrollade på en teater och tittade på en kortfilm bestående av en kyss. Efter ytterligare en film med skrikande 60-talskonsertsfanatiker tog jag sista metron hem.
Det finaste är när man står på metron, eller kanske utanför, sitter på ett café eller solar pannan i en park och plötsligt kommer på det, kommer på att man faktiskt är i Paris. Det är de stunderna då det slår en utan att man behöver tänka på det hela tiden, det är då jag blir lycklig. Känslan är fantastisk och jag önskar att den höll i sig längre än en kvart. Kvarten är värd varje tår. För det är inte alltid lätt. Men jag klagar inte. Paris är Paris.
Jag har bilder på lager men nej ni får bara två, katten som alltid kommer och borrar in sig så tätt intill kroppen det bara går, och en utsikt över staden.
Puss

Idag. Den här dagen. Jag har inte förstått någonting. Men det är väl kanske som det brukar, att jag inte förstår. Att inte förstå samtidigt som man är så medveten om sig själv blir en sådan märklig kontrast. Kanske är den bra, kanske är den smärtsam, kanske är den mest lärorik. Det här med att vara medveten om sig själv, självmedvetenhet, det är nyttigt, men inte när det blir för mycket. Har sagt att jag vill släppa, släppa mig själv. Så idiotiskt. Tvärt om måste man göra. Acceptera, fast det är det svåra.

I onsdags var jag på konsert. Jag såg Anna Ternheim och jag var ensam. Det var bland det bästa jag gjort.






Jag och konsertbilder är inte bästa vänner, tycker det är asamassamegasvårt. Men jaja. Innan Anna satt jag lite vid Seine och det var fina speglingar i vattnet.

Nu ligger jag i min säng med fruktansvärd huvudvärk. Vi har varit och sett Coco avant Chanel på en pytteliten biograf. Fin var den, fast faktiskt ganska svår på franska. Imorgon är det lördag. Jag är trött på mörkchoklad och fikon.

Idag fyller bästa Oliver år med, Grattis <3 eller a, tidsmässigt var det väl igår.

Puss.

3 veckor i Paris. Tiden springer förbi samtidigt som den står alldeles still. Jag tror jag gillar det. Tänkte skriva att det känns bra och jag inte saknar de där hemma så mycket, men så kollade jag just på en video på Daniels blogg och ändrade mig. Saknar er enormt. Men Paris är faktiskt fantastiskt. Det bästa är de stunderna när man inser det. Att man sitter där på en trappa i Montmartre och känner sig trygg för det finns bra människor här med. Underbara faktiskt. Och himlen är så där underbar som den kanske bara kan vara i Paris.
Nu låter jag så smörig så jag nästan kissar ner mig själv men det kan ju också vara härligt ibland.

Igår var en fin kväll, jag och Amanda var först i Maraiskvarteren, vi fyndade lite second hand. Träffade vår andra Amanda och tittade lite på folkmassan som dansade till electroparaden, de bilderna kanske kommer någon annan dag. Efter det åkte vi till Montmartre, promenerade runt lite. Bestämde oss för att äta på en underbar pizzeria, alltså godaste pizzan. Sen drack vi mojitos på ett hak. Jag trivdes.







Puss på er fina där hemma.

Haha jag trodde jag skulle bli bra på att uppdatera min blogg här men så är ju inte fallet. Dagarna går upp och ner, dricker kaffe och äter pain au chocolat. Det börjar bli höst här nu och jag fryser om mina fötter. Tycker många Parisare är asfula med converse och rosa sjalar. Hoppet steg när jag och Klara idag fikade i Maraiskvarteren, ser några med helt okej kläder. Båda konstaterar att de var helt okej. Klara säger att de ser nästan svenska ut. Det är då vi hör att de är svenska . Brister ut i något som kan liknas vid gapskratt. Fikar klart, blir ivägsjasade av servitören som till en början flirtat med oss men tröttnade väl på vårat flum. Går förbi hörnet där det svenska gänget stod, där står nu ett nytt gäng, även de har fina kläder. "Helt okej här faktiskt" säger jag, och då mina vänner, då hör jag till min fasa att de också är svenskar. Hahah dör på världen jaja så kan det gå. Hade kanske kunnat stanna och prata med dem ( för att de är svenskar? har jag nånsin brytt mig om svenskar?) jaja situationen var aspinsam, vet inte om de hörde mig, kanske hörde de när jag även utropade "Klara det finns fler svenskar!"

Aja asointressant kan tyckas men det förgyllde min dag lite. Har plugg upp till öronen och jag sitter hellre och tittar in i väggen. Och ja, jag gillar korta meningar. Och ja, jag saknar er. Och ja, jag älskar att börja en mening med och även om det är emot svenskans förträffliga regler. Regler skiter jag fan i för kommer ändå aldrig lära mig franska.

Och nej, bilder får ni nån annan gång.

Pussipussi

I en vecka har jag bott i Paris. Igår var nog första gången jag kände av det på riktigt och att det faktiskt kändes bra.

Dagen började med picknick och slutade med picknick kan man väl säga. Värdfamiljerna var inbjudna på picknick tillsammans med våra lama lärare. Det var väl trevligt men lite lame. Maud var i alla fall söt. De tre flickorna "A" också.




På kvällen gick jag hem till Amanda, vi köpte lite ost, baguette och vin, mötte upp Amanda, Anna, Klara och Axel vid Eiffeltornet och kände oss så himla parisiska. Men fint var det!




Idag följde jag med H och hennes vänner till en grönsaksodling. Därifrån kommer de grönsaker vi äter här hemma, helt ekologiskt såklart. Där åt jag sjukt mycket god mat som alla hade med sig. Sen pallade jag och H äpplen. Lol.


Nu är jag nog sjukt trött tror jag. Franskan tar kål på mig.
Saknar er som är hemma som tusan. Puss

Igår var vi vid La Tour Eiffel, vi failade lite med vädret så det regnade. Vi åkte varken upp eller picknickade under som planerat. Istället åkte vi till skolan och hade de mest pinsamma möten med franska lärare. Jaja så kan det gå. Livet rulla på här eller något. Just det, trodde jag hade glömt min kamerasladd till stora kameran, fick panik, pappa hittade den inte hemma, jobbigt, hittade den imorse i min kameraväska. Jaja så kan det gå.



Lovisa & Nora heta getar men kass bild.

Hehe.

Alltså Anna Ternheim spelar i Paris den 23:e september, jag hade tänkt att gå på det, eller a bestämt mig även om jag skulle behöva gå själv. Nu när jag kollar på biljetterna kostar de 109 satans euro. Alltså?????????? Dö typ.

Bienvenue à Paris mes amis

Nu sitter jag på mitt rum här i Paris. Hélène, Maud och Pacome har åkt till jobbet och skolan så jag är ensam hemma vilket är väldigt skönt.
Jag bor i ett jättelitet hus i ett område som kallas Clichy som ligger precis utanför 17:e arrisondamentet, eller vad det nu heter, hehe. Mitt rum är helt okej, inget märkvärdigt men inte dåligt. Jag har en egen pytteliten toalett fast det finns bara kallvatten i det pyttelilla handfatet, men det är liksom väldigt skönt ändå.

Igår var första gången jag träffade alla svenskar, vi är 42 stycken tror jag. Eftersom att jag har bestämt innan att jag inte ska lolla någon tänker jag inte heller göra det, men ni känner ju mig. Lol. Mitt schema är helt okej, jag börjar inte 8 varje dag utan på måndagar tex börjar jag halv tolv, lite chill där.

Har inte hunnit tagit så många kort än, eller knappt några alls faktiskt, mne ni kan få se två kassa från den lilla kompakta saken från igår när vi var på promenad i Montmartre.







Nu måste jag göra iordning mig, snart ska vi till la Tour Eiffel och innan dess ska jag köpa picknick.

Saknar er som tusan där hemma. Puss.

En sommar kan gå så otroligt fort. Igår kokade jag kaffe, packade en väska, tog min mammas cykel och cyklade ner till havet. Halvvägs fick jag punktering. Allt har väl en mening tänkte jag samtidigt som jag såg mig själv ligga medvetslös vid vägkanten. Självklart hamnade jag inte där.
Nere vid vattnet var det tomt. För några veckor sedan hade hela stan varit där. Nu var det helt tomt. Även om man kunde se på himlen, på havet, på träden att det inte var juni längre kände jag det inte i luften, det var varmt. Den stora skillnaden är väl att alla vet att i slutet av augusti är det höst. Så har det alltid varit.

Jag ville ta ett sista dopp. Alla tycktes redan ha tagit farväl av sommaren och det hade inte jag. Tre stora brännmaneter flöt runt vid stegen. Egentligen är jag inte så rädd för brännmaneter men på något vis såg havet så skräckinjagande ut. Jag gick i ändå.
Jag var så himla rädd, förstod inte riktigt varför men kunde verkligen känna hur pulsen steg och hjärtat slog i mig. Kanske var det maneterna som satte igång rädslan, kanske ödet på klipporna eller bara kylan i vattnet. Men jag visste nog var det var. Det kändes i vattnet. Hösten, förändring. Rädslan för förändring, att ta farväl av sommaren betyder att något nytt måste börja. Det börjar imorgon. Imorgon flyttar jag till Paris . Det Blir en förändring, kan tyckas liten för vissa men för mig är det en stor. Och om jag ska vara ärlig är jag ganska rädd. Inte för att flytta, för att börja ny skola eller ens ett nytt land utan för att själv förändras. Förändras lär jag göra, det vill jag göra men bara det leder till nåt bra. Jag hoppas ni tål den. Förändringen.


Vattnet var kallt, sommaren är slut. Nu har jag sagt hejdå till de som är mitt allt. Men det ordnar sig. Inget varar för evigt. Och jag säger som Sarah, jag tänker inte gråta mig igenom det här.

Hade tänkt lägga upp lite bilder från sommaren. Känner bara att det får komma någon annan gång. Orkar inte just nu.

Idag åkte Sarah.

Sarah, Daniel och Oliver ligger i Dannes säng och föder som vanligt. De klagar på att jag inte är tillräckligt hypad på internet, lol. Hatar ju skiten. Imorgon flyttar Sarah till Östersund. Saaaaad.

Kommer sakna henne. Otroligt.

Favoritord=lol

Är asdålig med stor bokstav och sånt, men tror jag har rättat allt nu.


love

Bloggen borde seriöst byta namn till vileveriparis. asvärt. Hatar att packa, det går inte. NÅn gång ska jag skärpa mig med uppdateringar här. Hinner bara inte just nu.

Av någon anledning kan jag inte sova längre, går och lägger mig tidigt för att slippa må dåligt dagen efter, men somnar endå inte försen på morgonen. Jag blir galen. Men jag antar att det är så det kan vra ibland.

Om en timma ska jag gå till bussen som tar oss till tåget till Emmaboda.
Camp Kosmos!
Jag är lite orolig samtidigt väldigt peppad. Mest är jag orolig för att det kommer vara lite jobbigt mycket folk som man känner igen, inte för att låta sån, men jag menar bara att det känns som hela min skola är där. Orkar bara inte det just nu. Men jag antar att det är så det kan vara ibland även på den här punkten. OCh det blir nog superbra!

Här får ni en liten bild på några snuttisar som jag hittade när jag letade bilder till min kalender.
Fina är de.



Nu ska jag packa det sista, ses på emmaboda!

Hej mina vänner. Jag lever, det är sommar och det känns som man vill göra allting men tiden räcker inte till.
Jag är dålig på att uppdatera, varje gång jag försöker drabbas jag av någon slags prestationsångest och låter helt enkelt bli.
Denna gången struntar jag i allt vad prestation innebär.



I tisdags åkte Malin, Oliver, Sarah, Daniel och jag till Lysekil. En liten campingtur.
Vi chillade mest och jag älskar när man känner att man bara kan vara. Här kommer lite bilder.













Imorgon åker jag till Helsingborg och firar Filip som fyllt 18 år. Sen blir det hem och packa om till Emmaboda, camp Kosmos äntligen ses vi. Direkt efter Emmaboda flyger min familj till Budapest och stannar några dagar.
Om mindre än 40 dagar flyttar jag till Paris. '
Sommaren är en underbar tid, jag hatar att den är så kort.

Jag har hunnit fylla sjutton med.

Vi ses!

För fyra dagar kan kännas som ett år och om fyra dagar så är det precis ett år sedan.
Kanske är det fem dagar, nio? Tiden spelar egntligen ingen roll. Har den någonsin gjort det, på riktigt? Ett år är ett år och snart är det glömt.'

Nej.
Jag ser fram emot saker men ser inte fram emot dem för de är över lika fort som de kom. Jag hatar att vara rädd. Är man svag om man är rädd? Jag är nog mer rädd för det som inte kommer hända än det som faktiskt sker.
För några veckor sedan träffade jag en kvinna på ett café.
Hon tittade på mig.

-Du verkar rädd.
-Det är jag.
-Varför? För vad?
-För allt egentligen, lite hela tiden.

Ni vet när man inte riktigt kan ta djupa andetag, man andas med bröstet. Tänk om det brister om man tar i. Så känns det. Lungorna kanske plötsligt gör fel. Jag gör fel, lite hela tiden.

Om någon skulle fråga om en rädsla skulle mitt svar bli rädslan för att göra fel. Fel som jag vet är fel. Det låter töntigt men gud vad det förföljer mig. Jag orkar inte den rädslan. Även om ingen ser mig står någon och tittar. Denna någon viskar, viskar sluta. Sluta du gör fel.

Att ha dåligt samvete för något man inte riktigt själv förstår är ganska konstigt.
Att ha dåligt samvete för saker du förstår men kanske inte alla andra är kanske ännu konstigare. Fast vad vet jag? Att det är svårt att andas när man är rädd och rädd och ängslig är inte samma sak.

Sov bra.

Imorgon är det väl den mest överskattade högtiden i historien, efter Midsommar då, a okej nyår med.

Erkänner, jag får mest panik när man måste hitta de mest värda sakerna att göra.

Fast jag tänker chilla bara

jepp.

puss helt onödigt inlägg

Hej mina Vänner

Solen går inte längre ner klockan sex och vill man så går det att le och få ett leende tillbaka. För det är vår nu. Och våren kanske inte kan förändra allt men den kan förändra mycket. Idag har jag plockat vitsippor.

Veckan innan Påsklovet åkte ju min klass till Frankrike, jag tänkte att jag kunde kanske ladda upp några bilder. Inte så många, men de här bilderna får mig bara att le lite extra i magen.Favoriter är när Ebba äter konstig korv, då dog jag lite, eller när lovisa dansar i sovsäck en tidig morgon när man egentligen bara ville sova efter allt dansande. Fint hade vi det.


















Jag bodde ju hos Tomaz. Han bodde i en stad som heter Conquet tror jag. Det var väldigt fint där. När vi gick upp köpte bröd skrev kassörskan bara in det i en liten bok. Som i gamla filmer när alla handlade på krita. Det kändes lite som en film.









När jag kom hem igen var det Påsklov för oss. På påskafton var det vattenpipa vid Lillebybadet. Min systemkamera är sönder, det är tråkigt. Men men.





.

Lovet tog slut, jag gjorde nog mer saker än att röka vattenpipa men jag vet faktiskt inte riktigt vad.

Igår var det dans.



.

Och nu är det söndag och imorgon är jag ledig från skolan.
Förlåt för detta röriga inlägget.
Ville bara komma ikapp lite.
Puss