Fin. Fint. Finis. Fin är ett så vackert ord. Verkligen. Fint liksom. Något som kan kännas otroligt jobbigt men även lite fint är min saknad efter Sverige. Jag saknar smörgåsätning och hemköpshandlande, skogspromenader och hemmafester. Jag saknar det mesta. Efter två dagar i sängen har jag tittat på en hel säsong av ensam mamma söker, och gråtit för det var så fint. Jag menar Ulrika från Ludvika. Hennes dialekt, jag var såld direkt. Snart är det jul och jag längtar enormt. Då ska jag åka hem. Kanske har min hemlängtan att göra med att jag inte sett någonting av Paris på två veckor, jag hoppas det, för jag vill uppskatta att vara här lite hela tiden.
21 oktober, med en skola som till slut tog luften ur mig och med tre hjältar som räddade mi kom Lovisa, Daniel och Oliver till Paris. Att bara se dem, känna deras närhet gjorde mig skakig och otroligt stark på samma gång. Men redan där var febern på besök och jag var väl kanske inte riktigt som jag ville vara med dem fullt ut, men det gör ingenting för det är ju några av mina närmsta vänner. Bara det liksom. Underbart.
Allt har sin tid och finisarna åkte hem för att ha höstlov, även mitt började här i Paris och en rädsla för ensamhet jag inte riktigt känt innan klöste mig i ansiktet. Det var då mamma och pappa bestämde sig för att komma hit. Sagt och gjort, på onsdagen kunde jag krama även dem. Samtidigt som min feber steg i grader, livet är en schlager tänkte jag. Trots febern orkade jag vara ute lite i Paris även om sängen på hotellrummet kändes som ett andra(tredje?) hem.
Bland annat var vi på ett museum jag glömt vad det heter men där det var en underbar fotoutställning om Iran. Jag blev helt tagen.
Vi åt även på en underbar Indisk resturang i en mysig passage. Eller mina föräldar åt men jag ska tillbaka dit. Den känslan, att jag kan sitta på den där resturangen i Paris och veta att jag kan åka tillbaka lite när jag vill, det är då det känns sådär underbart.
En bild från pappas iphone han skickade. Åh min mamma. De försvann hem fort igen mina föräldrar, sista dagen spenderades hos doktorn där jag fick pencelin och order om att ta det lugnt, men inte ett ord om körtelfeber. Lite konstigt kändes det att sitta kvar på metron när de gick av för att ta tåget till flygplatsen. Efter fem dagar av tablettätande och fortsatt feber åkte jag till doktorn igen, nu en annan. Blodprov och lite sånt. Körtelfeber och leverskador. Livet är en schlager. Lite synd att min svenska klass är i Paris denna veckan och jag inte har någon kraft. Jaja, i helgen kanske.
Idag fick jag även reda på något väldigt ledsamt. En av mina fina Amandor här har bestämt sig för att åka hem till Sverige. Åka hem och stanna. Hon åker på måndag. Amanda som var den första jag lärde känna här när vi tog bussen till skolan första dagen. Knäppa, fina Amanda, fy vad jag kommer sakna henne. Men livet är en schlager tänker väl hon nu när hon får dricka hur mycket svensk mjölk hon vill.
Av någon anledning känns det lite som om jag står inför en avgrund varje gång jag ska försöka berätta om vad jag gör här. Jag vill dela med mig till er men det är så svårt. Att visa, berätta, förklara har blivit så svårt. Det är som jag har slut på ord. Det handlar om allt, jag har så svårt att uttrycka mig. Ni märker? Jo jag vet att ni gör det. Men jag försöker. Puss
