Nu, som alltid, för sextonde gången.

Jag har alltid varit rädd för framtiden. I hela mitt liv har jag sett åldrande som en mur emot mig. Varje år har varit ett steg närmare döden. När jag var 12 år var det värst. Ingen vet nog om det för jag kunde inte tala om det, men varje dag grät jag över döden. Tanken på att min familj skulle försvinna var så jobbig då. Jag minns att jag stog och kollade ut genom fönstret en hösteftermiddag. Min mamma stog på en stege och klippte äppelträden iklädd sin gamla rosa jacka, så som hon gör varje höst. När jag såg henne där drabbades jag av panik. En dag skulle hon vara borta, det skulle vara jag som stog i trädgården och klippa träd samtidigt som min familj befann sig någonstans i närheten.

Bilden av min mamma i sin rosa jacka kommer jag aldrig glömma. Och aldrig heller den paniken jag kände.

Nu är jag inte lika rädd för det som ska komma längre. Imorgon fyller jag 16. Eller kanske idag, om man ska vara helt korrekt, fast det känns jobbigt. Men 16 år är faktiskt inte mycket. Ändå kände jag när jag just låg i min säng den välkända paniken. Paniken jag alltid känner inför födelsedagar. Att skriva ger mig ett lugn. Paniken och ångesten tonas alltid ut när jag går upp ur sägen och tar mig till datorn. Det är sant. Helt plötsligt känner jag mig inte alls lika vemodig. Idag fyller jag 16 år och livet har ändå precis börjat.

Födelsedagar har jag aldrig tyckt om och lär aldrig göra det heller. Men om livet bara blir roligare och vackrare kanske jag kommer uppskatta att bli äldre. Det ger mig ju faktiskt mer frihet.

Jag vågar inte ha några förhoppningar på det här året. Jag tar det som det kommer. Allt blir nog bäst så.

Idag fyller jag 16 år och om 10 dagar kommer kent återigen göra mitt hjärta varmt.

Jag tänkte börja skriva. Skriva lite om mina tankar, som just nu handlar om mina idioter till föräldrar. Men så kände jag efter lite i mitt hjärta och kom fram till att nej, de är inte värda att lägga ner energi på just nu. Negativ energi. Jag vill säga att jag trivs med min familj, men ibland är det svårt. Oftast är det svårt. För jag trivs inte. De är inte lika mig någonstans. Tyvärr.

Och alla är inte alltid det man tror de var. Ett lugn kommer med tanken. För även om det denna gången gjorde mig besviken så vet jag att det andra gånger kommer kännas bra. Det som sägs måste nog trots allt vara sant. Ingen är perfekt.

Och idag har jag varit med Josefin.
Josefin som lite lyfter fram mitt gamla jag igen. Den som lite har försvunnit. Personen som älskar att vara hemma, läsa böcker, pilla med växter, fixa mitt rum. Jag saknar att tycka om det på samma sätt nu.

Hur allt bara blev stress. Paniken som kom av att bara vara hemma. Hur jag började känna mig så ensam, fast jag bara var själv för stunden.

Många av känslorna försvinner när man träffar Josefin. Som skapar något slags lugn som behövs nu.

Och det känns bra. Idag plockade vi världens vackraste blommor.