Jag har alltid varit rädd för framtiden. I hela mitt liv har jag sett åldrande som en mur emot mig. Varje år har varit ett steg närmare döden. När jag var 12 år var det värst. Ingen vet nog om det för jag kunde inte tala om det, men varje dag grät jag över döden. Tanken på att min familj skulle försvinna var så jobbig då. Jag minns att jag stog och kollade ut genom fönstret en hösteftermiddag. Min mamma stog på en stege och klippte äppelträden iklädd sin gamla rosa jacka, så som hon gör varje höst. När jag såg henne där drabbades jag av panik. En dag skulle hon vara borta, det skulle vara jag som stog i trädgården och klippa träd samtidigt som min familj befann sig någonstans i närheten.
Bilden av min mamma i sin rosa jacka kommer jag aldrig glömma. Och aldrig heller den paniken jag kände.
Nu är jag inte lika rädd för det som ska komma längre. Imorgon fyller jag 16. Eller kanske idag, om man ska vara helt korrekt, fast det känns jobbigt. Men 16 år är faktiskt inte mycket. Ändå kände jag när jag just låg i min säng den välkända paniken. Paniken jag alltid känner inför födelsedagar. Att skriva ger mig ett lugn. Paniken och ångesten tonas alltid ut när jag går upp ur sägen och tar mig till datorn. Det är sant. Helt plötsligt känner jag mig inte alls lika vemodig. Idag fyller jag 16 år och livet har ändå precis börjat.
Födelsedagar har jag aldrig tyckt om och lär aldrig göra det heller. Men om livet bara blir roligare och vackrare kanske jag kommer uppskatta att bli äldre. Det ger mig ju faktiskt mer frihet.
Jag vågar inte ha några förhoppningar på det här året. Jag tar det som det kommer. Allt blir nog bäst så.
Idag fyller jag 16 år och om 10 dagar kommer kent återigen göra mitt hjärta varmt.
1 kommentar:
åh matilda jag trodde jag var den enda som fick sådana panik attacker, dock inte på födelsedagar men andra dagar då jag tänker för mycket fast jag är nog mer rädd för döden. fick sån attack inne på bion när jag såg die hard 4 och fick hålla det inom mig.
saknar dig
Skicka en kommentar