Hur jag ska få ur mig allt är ett mysterium. Det kommer inte gå och kanske är det bäst så, det hade blivit för mycket för dig att ta in. Jag ska inte tvinga dig att lyssna.
Att känna mig splittrad har jag vant mig vid, aldrig riktigt veta vart jag hör hemma. Hur du får mig på ett sätt och ni på ett annat, hur jag önskar att det var lika på båda sidor, där man slipper känna sig splittrad och sakna det andra. Mitt hjärtat skriker efter en trygghet, en trygghet där jag är jag och du är du och vi kan vara just vi. En trygghet där jag har samma ställning som du, ingen känner sig underlägsen och allt känns naturligt.
De senaste dagarna har jag levt i en ångest som jag inte vet vart den har sin grund, om det ens finns någon vettig grund. Minsta lilla tanke byggs som en mur emot mig. Ångest som leder till tårar. Tårar som jag så gärna vill dela för de är tunga att bära själv men tårar som bara låter sig rinna i sin ensamhet.
Ge mig det mod som krävs att berätta, ge mig tårar som inte är så blyga, så möts vi så allt någon gång kan bli bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar