Kevlarsjäl.

Sommartid Jag är lyssnaren,

som tårar mot din kind.

Min dröm är din...

- Vill du gå på Kent ikväll? Vi kan om du vill.

-Åh. Kent. Men jag ska ju se dem två gånger i sommar.

-Ja, om du tycker att det kanske känns lite onödigt så...

Hur jag någonsin kunde tveka på frågan är för mig nu obegripligt. Som rädd för att tröttna?

Att svaret ändå blev ja, ja jag vill se kent ikväll på Zinkensdamm i Stockholm med dig pappa, känns så bra.

För de var bra. Bättre än någonsin. Alla ord om Jocke som en kall, tråkig person som inte bryr sig om sin publik har jag svårt att lyssna till nu.

Lyckan var hög. Kvällen var vacker, och pappa var som bara min pappa kan vara.

Men nu?

Kent är slut. för den här gången. Tanken på att jag får se dem igen om fyra dagar gör det lite lättare. Alla andra tankar vågar jag inte tänka. De är för många, och behöver delas, med någon.

Det känns som jag är lämnad, fast alla är kvar. Eller de är där de alltid varit. En bit bort.
Nu när ni behövs. Varför är ni en bit bort?

jag finns här.

Så länge hjärtat mitt slår,

så minns jag dig när,

du stack ett hål i min kevlarsjäl.

Så som det alltid känns.

21:30 P3live. Den här gången Coldplay. Från London. Ja just det London. Vill tillbaka. Minns så väl när jag, för omkring 2 år sedan satt på en buss påväg just dit.

Planet hade landat på en flygplats, inte liten, inte stor, men tillräcklig. Därifrån åkte vi buss. Buss till centrala London.

Sen kväll i Februari. Pappa satt bravid mig på höger sida. Utanför fönstret flög lamporna förbi och stal ens uppmärksamhet. Just då, på den resan lyssnade jag på Coldplay. Fix you. I den stunden med ett av världens vackraste band på en av världens vackraste väg, föddes min kärlek till London. Staden som jag då inte hade besökt än.

När vi åkte till Taizé för två månader sedan åkte vi igenom Frankfurt. Det var natt. Den här gången var det Broder Daniel som fick känslorna att växa. De flesta sov nog när bussen körde igenom staden. Men jag var vaken. Och Daniel med. Lite fascinerade tittade vi ut och känslan av att rymma kom. Tanken på att inte riktigt veta vad som händer, vart man är påväg, vad man vill är så konstig på natten. Menbussen körde vidare, ut på den stora svarta vägen. Återigen med lampor som susade förbi.

Och det kändes så där som det alltid gör när man åker på en stor väg mitt i det mörka. Fångad i stunden. Påväg till något nytt. Det är konstigt, men jag minns så lätt bussresor på natten. Jag blir så förälskad, i mörkret, fantasierna och musiken som lever genom hjärtat.

Genom att lyssna på Coldplay, liveinspelning från London medans man ligger själv på sin säng väcks känslor som gör mig så förundrad. Hur vissa saker verkligen går direkt till hjärtat för att alltid stanna och ge en viss trygghet. Det är vackert.

Genom att lyssna på Coldplay och Broder Daniel kan jag precis komma ihåg de där bussresorna. Bussresor jag vill uppleva igen, fast med nya vägar, mot nya mål. Men ändå få känna så som det alltid känns på natten, på en buss som tar en till något nytt.

Allt.

Det vi har är fint. Det kan inte försvinna, aldrig helt. Det vore inte rättvist, inte mot oss själva, så som vi faktiskt har fått kämpa.

Men än är vi för tysta. Läpparna är hårt knutna. Vi har ord, jag vet det, vi måste bara ta oss mod att få fram dem. När jag säger vi är det väl egntligen mig jag syftar på.

Det har gått lång tid. Och det har gått snabbt. Det får inte fortsätta i samma hastighet. Då virvlar allt förbi. Nu tar jag steget. I natt klarar jag allt.

Mitt mod ska vara stort. Aldrig mer tveka.

Vi började bra. Men det blev fel.

Och slutet får vi inte nå.

Förstenad.

Det regnar ute. Härligt ösregn. Lukt av sommar. Gick ut, stog på trappan i mörkret,tänkte, njöt, blev blöt.

Jag har faktiskt saknat regnet.

Broder Daniel.
Bandet som gör en helt jävla beroende.
Det är sant. De är som en drog. Man behöver lite varje dag.
Popen som borrar sig rakt in i hjärtat.

Gick och lade mig lite tidigare än vanligt idag. När jag låg i sängen tänkte jag på Way out west. Varför har jag inte köpt biljetter? Varför tvekar jag? Broder Daniels sista spelning. sista.
Tanken slog mig då att biljetterna är slut. Det började med en tanke, men efter en stund kändes det verkligen som de var slut och jag visste om det. När man ligger och halvsover kan man inte riktigt skilja på verklighet och dröm. Tanken blev så verklig att jag faktiskt började gråta. Och i den stunden kände jag hur viktigt det är. Klart att jag måste se Broder Daniel. Rusade upp till datorn. Än är inte biljetterna slut. Då hade jag vetat om det. Men frustrationen, paniken var verklig. Jag ska se BD.

Prestationskrav gör en blind.
Blind på att det ska vara perfekt. Utmärkt. Så blind att man missar vad man egentligen presterar.

Min syster gick ut nian för tre år sedan med 310 poäng. Redan dåsa jag till mamma att hon aldrig kan eller får förvänta sig det av mig.

Mamma sa åt mig att göra mitt bästa. Det har jag väl gjort. Försökt. Men trott att nej, Susanna är bättre.

Man ska inte jämföra sig med andra, inte ens sin syster, jag vet, men när jag idag fick reda på att jag har MVG i SO så räknade jag mina poäng. Jag kan inte riktigt förstå det själv, men fan, det slutade tillslut på 315.

Kärlek, längtan, saknad, förtjusning. Allt blandat i ett.
Den där känslan som inte riktigt går att beskriva. Den som kommer när man går igenom Haga med mamma, går mot bussen en sen sommarkväll, hör spårvagnens klocka,äter glass tillsammans med pappa i Majorna, lyssnar på Broder Daniel samtidigt som man cyklar själv, runt, runt. Och så när ens syster tar studenten.

Vi står och väntar på kajen. Under Älvsborgsbron, vid Röda sten. Jag håller upp skylten. Jo, våran är snygg tänker jag och reser den lite högre. Det blåser rätt mycket, det är lite svårt att hålla i den. Solen skiner och alla flickor har fina sommarklänningar. Pappa står och fipplar med kameran som vanligt. Vänder sig mot mig, knäpper en bild. Jag tittar omkring mig. Skyltar, rosor, ballonger och glada ansikten. " Båten har lämnat andra sidan nu, Nv3A kommer att springa ut först för de vann Donner OS" Självklart jublar jag. Känner mig faktiskt lite stolt över henne. Väntan fortsätter. Tittar ner i vattnet. Där flyter någons skylt. Tar ett hårdere grepp om vår. Tittar upp, och där, bakom den stora blå båten kommer den. Båten full av glada, unga, nya studenter. Studenter med deras liv framför dem. Båten kör nära, och där står hon, min syster. Susanna. Med hennes ansikte strålande av lycka kommer också känslan. Känslan som inte går att beskriva. Känslan av ovetande men vilja, glädje blandat med sorg.

Du kan söka efter en känsla, men hitta den är svårt utan personliga upplevelser runt omkring.
Idag var det personligt. Jag har nog aldrig sett min syster stråla som idag. Det rör mig faktikst, och jag kommer aldrig glömma känslan av när jag såg henne stå där på båten. Glad, klädd i vit klänning och studentmössa, med hela livet framför sig.