Så som det alltid känns.

21:30 P3live. Den här gången Coldplay. Från London. Ja just det London. Vill tillbaka. Minns så väl när jag, för omkring 2 år sedan satt på en buss påväg just dit.

Planet hade landat på en flygplats, inte liten, inte stor, men tillräcklig. Därifrån åkte vi buss. Buss till centrala London.

Sen kväll i Februari. Pappa satt bravid mig på höger sida. Utanför fönstret flög lamporna förbi och stal ens uppmärksamhet. Just då, på den resan lyssnade jag på Coldplay. Fix you. I den stunden med ett av världens vackraste band på en av världens vackraste väg, föddes min kärlek till London. Staden som jag då inte hade besökt än.

När vi åkte till Taizé för två månader sedan åkte vi igenom Frankfurt. Det var natt. Den här gången var det Broder Daniel som fick känslorna att växa. De flesta sov nog när bussen körde igenom staden. Men jag var vaken. Och Daniel med. Lite fascinerade tittade vi ut och känslan av att rymma kom. Tanken på att inte riktigt veta vad som händer, vart man är påväg, vad man vill är så konstig på natten. Menbussen körde vidare, ut på den stora svarta vägen. Återigen med lampor som susade förbi.

Och det kändes så där som det alltid gör när man åker på en stor väg mitt i det mörka. Fångad i stunden. Påväg till något nytt. Det är konstigt, men jag minns så lätt bussresor på natten. Jag blir så förälskad, i mörkret, fantasierna och musiken som lever genom hjärtat.

Genom att lyssna på Coldplay, liveinspelning från London medans man ligger själv på sin säng väcks känslor som gör mig så förundrad. Hur vissa saker verkligen går direkt till hjärtat för att alltid stanna och ge en viss trygghet. Det är vackert.

Genom att lyssna på Coldplay och Broder Daniel kan jag precis komma ihåg de där bussresorna. Bussresor jag vill uppleva igen, fast med nya vägar, mot nya mål. Men ändå få känna så som det alltid känns på natten, på en buss som tar en till något nytt.