Allt.

Det vi har är fint. Det kan inte försvinna, aldrig helt. Det vore inte rättvist, inte mot oss själva, så som vi faktiskt har fått kämpa.

Men än är vi för tysta. Läpparna är hårt knutna. Vi har ord, jag vet det, vi måste bara ta oss mod att få fram dem. När jag säger vi är det väl egntligen mig jag syftar på.

Det har gått lång tid. Och det har gått snabbt. Det får inte fortsätta i samma hastighet. Då virvlar allt förbi. Nu tar jag steget. I natt klarar jag allt.

Mitt mod ska vara stort. Aldrig mer tveka.

Vi började bra. Men det blev fel.

Och slutet får vi inte nå.