Bonjour.
Sitter nu vid Thomas dator i Brest, Bretgne. Tangentern sitter inte dar de borde. Jag kanner mig inte som jqg borde.
Ar rent ut sagt skitnerveuse.
Det ar jobbigare an man tror att komm och bo hos nagon man forstor vart tionde ord av. Det hemska ar att jag helt glommer det fransk spraket. Drbbs av mina panikattacker och vill grata. Nej jag ar ingen stark manniska, men att de forst vi far gora nar vi kommer hit ar att var med vara familjer hela dagen ar dumt.
Tur att Thomas kn engelska.
Det ar i alla fall var har.
Och lika fint som i en saga.
A demain mes amis.

En dag ska jag lära mig att inte förstå igen.
Eller lära mig att förstå.
Ibland önskar jag att vissa saker aldrig skulle hänt samtidigt jag kämpar med tanken och rädslan över det som inte skulle hänt om jag fastnat.
Man ska aldrig ställa sig frågan tänk om,
Men tänk om..

Kanske är det hösten. Vintern. Vi bor trots allt i ett deprimerat land.
Nu börjar vi hoppas på våren. Underbar tid. Och det låter klyschigt men allt är faktiskt lättare på våren. Många pratar om våren 2007. Vet inte vilken vår jag ska prata om, kanske blir det våren 09.

Idag har jag spenderat tid med min mamma som jag kan komma på att sakna även om jag träffar henne varje dag. Jag bråkar väldigt mycket med min mamma, jag är orättvis utan att mena att vara det.

Idag var vi på ett museum i Kortedala som visar en typisk 50-talslägenhet i orginalskick. Fint.

Sen åkte vi till Kvibergs marknad. Mamma jobbar med skatt och man kan väl inte påstå att den följer reglerna precis, haha men hon älskar den. Jag med. Köpte en rosa kappa för 20 kronor. Jag vill börja sy.
Det måste vara våren.

Här följer en bild från Arvika, rockfoto. Det är inte många dagar till Siesta. Kanske känns det bra då. Kanske det redan börjar kännas bättre.

God natt!

Börjar med att citera Henrik:

Radion som varit på låg volym höjer vi & ur dem gamla högtalarna spelas Emmenez-moi à une autre ville, parce que je veux tout voir. Le monde entier. car il est si beau . Underbart säger Matilda & drar på sig en likadan tröja som jag, som även hon stoppat in i kudden. När vinflaskan är slut, tänder vi varsin cigg. Drar in djupt & andas ut. De är fortfarande gryning ute. Solen går upp saktare i Paris, i alla fall känns de som de, fasten det är ljust i vårat rum så är de.

Jag tittar ut ur fönstret som täcker en hel vägg & hoppas på att hitta de vita ballongerna som vi släppte ut igår, för att tacka våren för att den kommit. Men ser tyvärr inga. Lite dyster vänder jag mig om till Matilda & säger
- Livet är underbart.

I Höstas spenderade vi mest tid tillsammans med att drömma. Drömde oss bortom blåsiga mornar och senapsgula väggar. Mest drömde vi om Paris.

I slutet av December fick jag en lapp. En ansökan om att studera på Svenska skolan i år två, just i, Paris.
Egentligen funderade jag inte så mycket," Fem från Göteborg kommer in, hur stor chans kan jag ha?". Jag fyllde i ansökan. Fick influensa. Missade sista ansökningsdagen för den skulle lämnas i skolan.
Lyckades ändå skanna in A4-arket och i sista andetaget skickade jag in min ansökan.

I torsdags var jag hemma från skolan, återigen i feber. Klockan ett kom posten som jag lyckades hämta. Där fanns ett brev adresserat till mig. Utan tankar öppnade jag kuvertet , skummar igenom lite med blicken och fastnar vid raderna:

Din placering i lottningen blev nr. 22
Vilket innebär att du har antagits till Paris

Och där slutade jag att fungera.
På fredag vill de ha ett beslut. Jag fungerar inte. Hur ska jag kunna känna, hur ska jag veta?
Jag behöver hjälp med det.
Men tillssist kommer beslutet att ligga hos mig. Men än kan jag inte veta.

En dag som började som många andra dagar nu för tiden. Med feber. Två månder av året efter 2008 har gått och jag har haft influensa två gånger. Men sjukdomar är till för att trotsas och den här dagen som började som så många andra dagar avslutades med Billie. Bille the vision and the dancers. Jag tillhörde dansarna och de var bra. Väldigt bra.

Förbandet hette It's a musical tror jag. Sångerskan hade flyttat till Berlin och hittat sitt band där.

Trotsar man sjukdom får man räkna med bakslag. Mitt blev feber. Ingen fara. Ta en treo och ge dig ut i slagfältet. Mitt blev skogen. Solen sken, min vinterkropp skriker efter vår.

Jag bakade bröd, packade min fjällrävenväska som en augustikväll fick Henrik Berggrens namn nerklottrat på sig, och cyklade iväg. Blåsippsbacken.

Blåsippsbacken är egentligen bara en lite glänta där det går hästar på sommaren. När jag var liten gick jag och mamma alltid dit i början av april. Då var gläntan helt vit och blå. Vitsippor och blåsippor och jag fick alltid leka Ronja Rövardotter och göra mitt vårskrik.