TYSTNAD.

Drabbas plötsligt av en stark känsla. Känslan av att vilja gråta. Störtlipa. Hur ofta vill man det?
Jag vill inte gråta för mig, ingen självömkan, patetiskt. Bara sitta tillsammans med någon och gråta. Ge mig en usel tv-serie, lite tid att komma in i den, en sorglig scen och vips sitter jag oftasts och gråter. Som när Marissa dör i sista avsnittet i sesong tre. Say no more. Jag känner för att gråta på det sättet nu. Helt stört, för jag är inte ledsen.

O.C är inte usel <3

Det värker i hela kroppen. Illamåendet slår som en vägg emot mig. Tack för detta. En dag kvar i skolan och jag blir sjuk. När man mår illa är man utmattad och känner sig allmänt skabbig. Jag har ont i nacken och benen bär mig inte. Säg att det är bättre imorgon för jag är inte sjuk på lovet. På lovet som jag längtat till. Jag ska trotsa sjukdomen, för vem säger att jag ska bli sjuk om inte jag själv. Jag ska vara pigg och glad.

Idag skulle farmor blivit 79 år, jag saknar dig <'3

Ni får skratta om ni vill,
Håna mig ni rör er jag står still.

Min tid kommer.

Sommarbrisar ger en rysnigar och kan göra att man hackar tänder. Konstigt när man inte alls fryser. Är jag lycklig skakar jag. Det börjar i knäna och sprider sig sen till resten av kroppen. Leendet spricker upp. Jag skrattar utan minsta ansträngning. Om det alltid vore så. Skakandet är inte jobbigt, inte som när man är nervös och vill att allt ska gå bra.
När man är lycklig är man kanske omedvetet nervös. Alltid rädd för att det plötsligt ska hända något. Något som gör att det inte går bra. Rädd för att just lyckan ska försvinna, tyna bort. Rädd och nervös?

Datorn piper, den som tror att jag orkar hämta sladden tror fel.

Rädsla och nervositet är inte samma sak, men de har något gemensamt.

Tankar som bankar.

Kampen är över. Du har segrat. Skönt att slippa kämpa.

Idag ska jag på spa.

Ikväll ska bloggen få sin stund i rampljuset.

Godnatt världen.

Stämningen förändras. Den blir spänd och konstig, irritationen ligger i luften. Jag vill skrika försvinn, samtidigt vill jag att du ska stanna, som om du alltid hade varit där och alltid ska vara där. Men jag förändras och du förändras, inget att göra åt.

Men visst känns det konstigt. Att någon som stått så nära plötsligt bara försvinner. Det har hänt förut och kommer hända igen. Det kommer nya, alla tror att jag jämt är glad. Hålet växer. Kärleken blir till hat. Ett hat jag inte vill känna, men som ändå finns där.

Jag är inte ensam, det vill jag absolut inte påstå. Men jag måste erkänna att det är tomt nu.

JAG KLARAR MIG UTAN DIG!


Det är i alla fall vad jag försöker intala mig själv.

Kor romar

Okej jag erkänner. Jag har blivit en person som har en blogg där jag skriver om mina problem. Bajs det var inte meningen, men jag måste faktiskt säga att det är lite skönt. Jag menar ingen läser detta endå, tror jag i alla fall. Jag har typ sagt att jag har en blogg till två personer, och de vet redan allt om mig <3

Jag lever i en kulturell familj har jag kommit på idag. Underbart. Jag gillar det.

Elin är min <3>


Vi ska ställa oss upp och slå tillbaka.

Livet är hårt sa bonden, grymt sa grisen


ja jag säger då det xD