Asfalt.

Asfalten. då när den är som mörkast. Cykeln rullar av min kraft. Med rök ur utandningarna och med ett par lånade vantar känns hösten. I jackfickan ligger en film som sattes på hemma hos sarah. Sarahs rum. Det kändes bra. Just nu är det så mycket intryck, varje dag nya känslor, nya ansikten och hela tiden tvekan om man har hamnat rätt. På något sätt försvinner mitt riktiga liv där i skolan. Därför kändes det bra att bara sitta med en som jag känner, en som inte har något med min skola att göra och en person där jag kan vara jag.

Asfalten. Framför mig rullar det en annan person på en cykel. Med kraft i mina ben som kommer från kent i mina lurar får jag fart.Förbi den andra cykeln, förbi a-brunnarna som jag lärt mig korsa emellan Det är kalltoch det går snabbt under en himmel som är alldeles stjärnklar. Tankarna rullar på som vanligt, men denna gången är de inte laddade med den ångesten som de brukar.

Återigen asfalt. Det är då jag hör den, början till låten som väcker tankar och känslor som det var så längesedan jag kände. Järnspöken. Under 3 minuter och 49 sekunder får jag en repris på tankarna från hösten 2007. Allt kom verkligen emot mig i hög hastighet där på cykelbanan. Av egen vilja slutar mina ben att trampa. Kraften försvann och känslorna slog omkull mig, mitt på asfalten. Kraften till att trampa försvinner och när jag sneglar bakåt ser jag den andra cykeln som jag cyklade förbi för ett tag sedan. Plötsligt är jag bakom.

Att Järnspöken en gång hade sådan innerbörd på mig hade jag inte räknat med att få minnas nu, idag. Hur tiden gått så snabbt från ett år. Hur jag kände mig då hösten 2007 finns för mig samlat i Järnspöken. Mest var jag så osäker Och jag kände mig så förfärligt ensam bland alla som var så lika. Någonstans på vägen tills idag måste det skett en form av förändring. En förändring som för mig spelade stor roll. Som avslutade ett kapitel och påbörjade ett annat.

När jag tillslut lyckades få tag i tramporna och ta mig hemåt blev kvällen sådär fin den bara kan vara ibland. Med en kopp te, en fleecetröja och ett par lånade vantar satte jag mig på altanen och tittade uppåt. Upp mot stjärnorna, och idag visste jag att jo, allt kan bli bra.

Snälla, låt det gro.

Tankar som handlar om tvekan, som så många gånger innan. I huvudet finns det ständiga okontrollerbara sökandet efter något bättre, tron om att det verkligen blir skillnad snart. istället borde se möjligheterna i det som man cirkulerar runt i för stunden. Gräset är inte grönare på andra sidan, om det vore det skulle jag så något finare än gräs på min sida. Jag ska leta och finna mina bästa frön, frön som ska gro hos mig och få starkare rötter än stål. Än är inte fröna funna, än lever tron om ljus i framtiden vidare. ett litet tag till.

Med ett slut kommer en början.

Nu. Jag har varit redo länge. Allt har sin tid och nu är det dags för något nytt. Sommaren har haft sin. Lovet var fint på sitt sätt även om lov aldrig blir det man tänkt sig och det där man väntar på aldrig riktigt inträffar. Igår var det min sista lovdag. Nu är det dags för något nytt.

Skolan väntade idag på mig klockan nio på Vasagatan Och med en sista inandning tog jag sats mot det nya.

Jag vet inte vad som väntar denna hösten. Det jag vet är att jag ska försöka göra det bästa av det som kommer. Allt för många gånger har jag missat det som händer för att hela tiden blicka framåt. Nu är det dags för något nytt och jag vill vara med just i stunden. Det är dags att börja leva i nuet.

Förlåt för min tystnad men jag ska försöka.

Hur jag ska få ur mig allt är ett mysterium. Det kommer inte gå och kanske är det bäst så, det hade blivit för mycket för dig att ta in. Jag ska inte tvinga dig att lyssna.

Att känna mig splittrad har jag vant mig vid, aldrig riktigt veta vart jag hör hemma. Hur du får mig på ett sätt och ni på ett annat, hur jag önskar att det var lika på båda sidor, där man slipper känna sig splittrad och sakna det andra. Mitt hjärtat skriker efter en trygghet, en trygghet där jag är jag och du är du och vi kan vara just vi. En trygghet där jag har samma ställning som du, ingen känner sig underlägsen och allt känns naturligt.

De senaste dagarna har jag levt i en ångest som jag inte vet vart den har sin grund, om det ens finns någon vettig grund. Minsta lilla tanke byggs som en mur emot mig. Ångest som leder till tårar. Tårar som jag så gärna vill dela för de är tunga att bära själv men tårar som bara låter sig rinna i sin ensamhet.

Ge mig det mod som krävs att berätta, ge mig tårar som inte är så blyga, så möts vi så allt någon gång kan bli bra.