Asfalt.

Asfalten. då när den är som mörkast. Cykeln rullar av min kraft. Med rök ur utandningarna och med ett par lånade vantar känns hösten. I jackfickan ligger en film som sattes på hemma hos sarah. Sarahs rum. Det kändes bra. Just nu är det så mycket intryck, varje dag nya känslor, nya ansikten och hela tiden tvekan om man har hamnat rätt. På något sätt försvinner mitt riktiga liv där i skolan. Därför kändes det bra att bara sitta med en som jag känner, en som inte har något med min skola att göra och en person där jag kan vara jag.

Asfalten. Framför mig rullar det en annan person på en cykel. Med kraft i mina ben som kommer från kent i mina lurar får jag fart.Förbi den andra cykeln, förbi a-brunnarna som jag lärt mig korsa emellan Det är kalltoch det går snabbt under en himmel som är alldeles stjärnklar. Tankarna rullar på som vanligt, men denna gången är de inte laddade med den ångesten som de brukar.

Återigen asfalt. Det är då jag hör den, början till låten som väcker tankar och känslor som det var så längesedan jag kände. Järnspöken. Under 3 minuter och 49 sekunder får jag en repris på tankarna från hösten 2007. Allt kom verkligen emot mig i hög hastighet där på cykelbanan. Av egen vilja slutar mina ben att trampa. Kraften försvann och känslorna slog omkull mig, mitt på asfalten. Kraften till att trampa försvinner och när jag sneglar bakåt ser jag den andra cykeln som jag cyklade förbi för ett tag sedan. Plötsligt är jag bakom.

Att Järnspöken en gång hade sådan innerbörd på mig hade jag inte räknat med att få minnas nu, idag. Hur tiden gått så snabbt från ett år. Hur jag kände mig då hösten 2007 finns för mig samlat i Järnspöken. Mest var jag så osäker Och jag kände mig så förfärligt ensam bland alla som var så lika. Någonstans på vägen tills idag måste det skett en form av förändring. En förändring som för mig spelade stor roll. Som avslutade ett kapitel och påbörjade ett annat.

När jag tillslut lyckades få tag i tramporna och ta mig hemåt blev kvällen sådär fin den bara kan vara ibland. Med en kopp te, en fleecetröja och ett par lånade vantar satte jag mig på altanen och tittade uppåt. Upp mot stjärnorna, och idag visste jag att jo, allt kan bli bra.