I Paris lärde jag mig att fantisera om en framtid jag tidigare inte trodde fanns. Det behöver inte bli svart och man får vilja bli gammal och man får tänka att visst är inte livet slut vid trettio, det kan inte vara slut. Hur kan livet ta slut?
I lördags natt åkte jag hem med bussen. Jag frös och tänkte att jag hatade den bussen och att jag alltid hatat den bussen och vissa kallar mig bitter men på just den bussen, med den bussen, tillåter jag mig själv att vara bitter. Att rentav hata.
Jag räknade på min hand hur många månader jag hade varit i Sverige sen jag lämnade Paris. Jag var tvungen att räkna om två, tre, fyra gånger innan jag insåg att det var sant. Fyra månader. 27 juni, juli, augusti och nu, 30 september. Fyra månader har gått och jag frågar mig, fyra månader av vad? En sommar, en månad i skolan. Vad innehöll de här månaderna? Jag kan inte minnas vad de innehöll.
Det är inte så att jag längtar tillbaka, inte så fruktansvärt mycket att jag inte kan leva här. Jag undrar, hur lever man på en plats när ens huvud befinner sig någon annan stans? Jag undrade det där, och jag undrar det här. Vart försvann jag?
Någonstans nu försöker jag hitta någonting, och jag antar att någonting i det här fallet är en mening.
Jag frågar mig; Vännen, vem vill inte hitta en mening?
Jag går till skolan, spenderar tid, dricker kaffe, pluggar (inte), äter i bamba, småpratar med den, den, den. För att komma hem och; göra exakt samma sak.
Vännen, kanske finns det inte en mening med allt?
Efter ett år borta tänker jag, var det skönt att vara borta eller var det skönt att veta att det alltid finns ett hem någon annan stans?
Ni frågar; Är det skönt att vara hemma?
Jag tänker; Ja, det är skönt. Men mycket mer än så är det inte.
Jag undrar; Räcker verkligen det? Att det är skönt?
