nu då och aldrig.

Klockan 7:54. Paniken ska inte infinna sig nu men det gör den. När tappade jag mig själv? Om jag ska vara ärlig är jag rädd nu, på riktigt. Jag är inte den jag alltid varit men jag har aldrig varit något. Livet säger stopp till alla försök samtidigt som det springer förbi medans handen meningslöst greppar efter det. Allt tog slut innan det hann börja. 16 år har gått. De senaste 4 kunde jag lika gärna hoppat över.

Nej. Kom nu. Ta min hand och följ med. Någonting hände. För många har allt börjat gå utför.Det är inte lätt att ta emot hösten när sommaren var en frihet. Mycket händer under årets fyra sista månader, eller också inget. Det är det som får en att stanna. Tankar som blir till en växande barriär , rest mot en. Låt den inte rasa. En raserad barriär hindrar inget från att komma åt en. För vissa blir det för mycket att stå emot. Barriären störtar emot en och hjälp, du är sårbarare än någonsin.

Nere på botten kan det vara svårt att hitta upp. Alla har hamnat där av olika själ, vissa skulle säga att det ena var mer allvarligt och svårare än det andra. Visst så kan det vara, men nej. När något gör så ont att vissa gör vad som helst för att dämpa sin ångest, då spelar det inte längre stor roll i vart grunden finns. Meningen kommer istället då vi inser att det alltid kommer motgångar. Motgångarna som alltid kommer behöva passeras, skulle vi rasa vid varje motgång finns det tillslut inget kvar av oss. För många i min närhet mår dåligt nu. Det kommer perioder när alla mår dåligt men i den här skalan och med konsekvenserna det leder till nu skrämmar det mig. Det vi behöver är varandra. Inte att dra ner varandra mer utan verkligen försöka gå åt andra hållet. Därför säger jag kom, för jag ska försöka. Den som vill, den får följa med.

Hej käre psykolog nr 1 , 2 & 3.

Allt som jag tror hänger på andra hänger på mig. Vill jag ha förändring får jag skapa den själv. För nu har jag insett att jag är feg. Jag har vetat det länge , att jag kan tycka det är lite jobbigt att prata med människor ibland. Även om jag vill så är det alltid något inom mig som sätter stopp, som säger att nej, går du fram vet personen ändå inte vem du är. Underbart. Överallt, samma sak. hjälp mig.
Jag vill byta skola för att slippa känna mig så liten. Heter man matilda, kommer från torslanda och inte är någon speciell blir det jobbigt. Schillerska som ska vara så stort. Där man måste vara någon, veta vem man är och skolan där man vill gå men inte riktigt vågar. Där går jag.

Idag har jag faktiskt pratat med min mamma. Det finns inte. men det hände. mamma vat vart jag befinner mig. hon har gått igenom det. jag har svårt att tro det, men kanske?

jag föddes för att vara intellektuell. ibland vill jag säga tyvärr. mitt liv har präglats ganska mycket av ångest. har alltid haft perioder med rädsla för olika saker. Min dagbok eller någon att prata med hjälpte mig. Mina anteckningar gör ibland ont att läsa. Mina problem som var så stora då känns nu så avlägsna. Det är så det funkar. synd att de sanningarna aldrig infinner sig när man är mitt uppe i problemet, de hälsar på efter. Varför föds vissa till att tänka?