Hej käre psykolog nr 1 , 2 & 3.

Allt som jag tror hänger på andra hänger på mig. Vill jag ha förändring får jag skapa den själv. För nu har jag insett att jag är feg. Jag har vetat det länge , att jag kan tycka det är lite jobbigt att prata med människor ibland. Även om jag vill så är det alltid något inom mig som sätter stopp, som säger att nej, går du fram vet personen ändå inte vem du är. Underbart. Överallt, samma sak. hjälp mig.
Jag vill byta skola för att slippa känna mig så liten. Heter man matilda, kommer från torslanda och inte är någon speciell blir det jobbigt. Schillerska som ska vara så stort. Där man måste vara någon, veta vem man är och skolan där man vill gå men inte riktigt vågar. Där går jag.

Idag har jag faktiskt pratat med min mamma. Det finns inte. men det hände. mamma vat vart jag befinner mig. hon har gått igenom det. jag har svårt att tro det, men kanske?

jag föddes för att vara intellektuell. ibland vill jag säga tyvärr. mitt liv har präglats ganska mycket av ångest. har alltid haft perioder med rädsla för olika saker. Min dagbok eller någon att prata med hjälpte mig. Mina anteckningar gör ibland ont att läsa. Mina problem som var så stora då känns nu så avlägsna. Det är så det funkar. synd att de sanningarna aldrig infinner sig när man är mitt uppe i problemet, de hälsar på efter. Varför föds vissa till att tänka?