För fyra dagar kan kännas som ett år och om fyra dagar så är det precis ett år sedan.
Kanske är det fem dagar, nio? Tiden spelar egntligen ingen roll. Har den någonsin gjort det, på riktigt? Ett år är ett år och snart är det glömt.'
Nej.
Jag ser fram emot saker men ser inte fram emot dem för de är över lika fort som de kom. Jag hatar att vara rädd. Är man svag om man är rädd? Jag är nog mer rädd för det som inte kommer hända än det som faktiskt sker.
För några veckor sedan träffade jag en kvinna på ett café.
Hon tittade på mig.
-Du verkar rädd.
-Det är jag.
-Varför? För vad?
-För allt egentligen, lite hela tiden.
Ni vet när man inte riktigt kan ta djupa andetag, man andas med bröstet. Tänk om det brister om man tar i. Så känns det. Lungorna kanske plötsligt gör fel. Jag gör fel, lite hela tiden.
Om någon skulle fråga om en rädsla skulle mitt svar bli rädslan för att göra fel. Fel som jag vet är fel. Det låter töntigt men gud vad det förföljer mig. Jag orkar inte den rädslan. Även om ingen ser mig står någon och tittar. Denna någon viskar, viskar sluta. Sluta du gör fel.
Att ha dåligt samvete för något man inte riktigt själv förstår är ganska konstigt.
Att ha dåligt samvete för saker du förstår men kanske inte alla andra är kanske ännu konstigare. Fast vad vet jag? Att det är svårt att andas när man är rädd och rädd och ängslig är inte samma sak.
Sov bra.
