nu då och aldrig.

Klockan 7:54. Paniken ska inte infinna sig nu men det gör den. När tappade jag mig själv? Om jag ska vara ärlig är jag rädd nu, på riktigt. Jag är inte den jag alltid varit men jag har aldrig varit något. Livet säger stopp till alla försök samtidigt som det springer förbi medans handen meningslöst greppar efter det. Allt tog slut innan det hann börja. 16 år har gått. De senaste 4 kunde jag lika gärna hoppat över.