Stämningen förändras. Den blir spänd och konstig, irritationen ligger i luften. Jag vill skrika försvinn, samtidigt vill jag att du ska stanna, som om du alltid hade varit där och alltid ska vara där. Men jag förändras och du förändras, inget att göra åt.
Men visst känns det konstigt. Att någon som stått så nära plötsligt bara försvinner. Det har hänt förut och kommer hända igen. Det kommer nya, alla tror att jag jämt är glad. Hålet växer. Kärleken blir till hat. Ett hat jag inte vill känna, men som ändå finns där.
Jag är inte ensam, det vill jag absolut inte påstå. Men jag måste erkänna att det är tomt nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar