Kevlarsjäl.

Sommartid Jag är lyssnaren,

som tårar mot din kind.

Min dröm är din...

- Vill du gå på Kent ikväll? Vi kan om du vill.

-Åh. Kent. Men jag ska ju se dem två gånger i sommar.

-Ja, om du tycker att det kanske känns lite onödigt så...

Hur jag någonsin kunde tveka på frågan är för mig nu obegripligt. Som rädd för att tröttna?

Att svaret ändå blev ja, ja jag vill se kent ikväll på Zinkensdamm i Stockholm med dig pappa, känns så bra.

För de var bra. Bättre än någonsin. Alla ord om Jocke som en kall, tråkig person som inte bryr sig om sin publik har jag svårt att lyssna till nu.

Lyckan var hög. Kvällen var vacker, och pappa var som bara min pappa kan vara.

Men nu?

Kent är slut. för den här gången. Tanken på att jag får se dem igen om fyra dagar gör det lite lättare. Alla andra tankar vågar jag inte tänka. De är för många, och behöver delas, med någon.

Det känns som jag är lämnad, fast alla är kvar. Eller de är där de alltid varit. En bit bort.
Nu när ni behövs. Varför är ni en bit bort?

jag finns här.

Så länge hjärtat mitt slår,

så minns jag dig när,

du stack ett hål i min kevlarsjäl.