Vi lever i drömmen

Kärlek, längtan, saknad, förtjusning. Allt blandat i ett.
Den där känslan som inte riktigt går att beskriva. Den som kommer när man går igenom Haga med mamma, går mot bussen en sen sommarkväll, hör spårvagnens klocka,äter glass tillsammans med pappa i Majorna, lyssnar på Broder Daniel samtidigt som man cyklar själv, runt, runt. Och så när ens syster tar studenten.

Vi står och väntar på kajen. Under Älvsborgsbron, vid Röda sten. Jag håller upp skylten. Jo, våran är snygg tänker jag och reser den lite högre. Det blåser rätt mycket, det är lite svårt att hålla i den. Solen skiner och alla flickor har fina sommarklänningar. Pappa står och fipplar med kameran som vanligt. Vänder sig mot mig, knäpper en bild. Jag tittar omkring mig. Skyltar, rosor, ballonger och glada ansikten. " Båten har lämnat andra sidan nu, Nv3A kommer att springa ut först för de vann Donner OS" Självklart jublar jag. Känner mig faktiskt lite stolt över henne. Väntan fortsätter. Tittar ner i vattnet. Där flyter någons skylt. Tar ett hårdere grepp om vår. Tittar upp, och där, bakom den stora blå båten kommer den. Båten full av glada, unga, nya studenter. Studenter med deras liv framför dem. Båten kör nära, och där står hon, min syster. Susanna. Med hennes ansikte strålande av lycka kommer också känslan. Känslan som inte går att beskriva. Känslan av ovetande men vilja, glädje blandat med sorg.

Du kan söka efter en känsla, men hitta den är svårt utan personliga upplevelser runt omkring.
Idag var det personligt. Jag har nog aldrig sett min syster stråla som idag. Det rör mig faktikst, och jag kommer aldrig glömma känslan av när jag såg henne stå där på båten. Glad, klädd i vit klänning och studentmössa, med hela livet framför sig.