Idag var det sista gången någonsin jag var på Trulsegårdsskolan på en fredag. Det är sommarlov om nästan tre veckor. Efter de tre veckorna slipper jag den byggnaden. Då är det dags för nya männikskor och ny omgivning.
Det är inte säkert att det blir bättre på gymnasiet. Eller jo, det måste det. Där finns det nog inte så många tångsynta Torslandabor.
Jag är trött på skolan. Det är väl alla nu i slutet. Alla har så mycket att göra. Men jag är mer trött på helheten. Inte själva lärdomen utan personerna, lärarna och rutinerna. Jag måste bara bort. Det känns så ovärt att gå till skolan nu, förra veckan hade vi typ inga lärare och alla sitter ändå bara av tiden. Ingen orkar angagera sig. Men vem vet, jag kanske ska ta vara på den här tiden. Tänka på att det är sista gången jag sitter med de människorna i ett klassrum och klagar på allt lärarna säger. Jag kanske kommer att sakna de jag aldrig tänker på att jag kommer sakna. De som bara finns där i skolan, de man småpratar lite med dem då och då men inte mer än så. De människorna jag antagligen aldrig kommer att prata med mer efter den här sommaren, och de kommer inte att prata med mig. Vi har inget gemensamt längre.
Det kanske låter tragiskt och konstigt, men jag tror att det är sant. Nu går vi skilda vägar.
Nästa vecka åker våran klass på en liten miniresa. Vem vet, kanske ändrar den resan min syn på klassen, på personerna i den. En sista chans till en vänskap som inte kommit på tre år. Om inte, så blir det ett erkännande, ett erkännande till den patetiska lilla grupp vi är. Som inte kan klara av att vara tillsammans utan måste dela upp oss i de larviga grupperna, där vissa helt enkelt inte får prata med vissa för det vore att bryta de osynliga banden. Snälla låt banden försvinna. Låt grupperingarna smälta ihop lite. Jag ska visa att jag inte tillhör någon speciell grupp. Jag hoppas fler kan göra det. Men det kommer knappast att hända. Den här resan kommer inte att förändra någonting. Därför blir den bara ett artigt och stelt farväl av människor som vi träffat varje dag i tre år, men bara lärt känna på ytan.
Det är inte säkert att det blir bättre på gymnasiet. Eller jo, det måste det. Där finns det nog inte så många tångsynta Torslandabor.
Jag är trött på skolan. Det är väl alla nu i slutet. Alla har så mycket att göra. Men jag är mer trött på helheten. Inte själva lärdomen utan personerna, lärarna och rutinerna. Jag måste bara bort. Det känns så ovärt att gå till skolan nu, förra veckan hade vi typ inga lärare och alla sitter ändå bara av tiden. Ingen orkar angagera sig. Men vem vet, jag kanske ska ta vara på den här tiden. Tänka på att det är sista gången jag sitter med de människorna i ett klassrum och klagar på allt lärarna säger. Jag kanske kommer att sakna de jag aldrig tänker på att jag kommer sakna. De som bara finns där i skolan, de man småpratar lite med dem då och då men inte mer än så. De människorna jag antagligen aldrig kommer att prata med mer efter den här sommaren, och de kommer inte att prata med mig. Vi har inget gemensamt längre.
Det kanske låter tragiskt och konstigt, men jag tror att det är sant. Nu går vi skilda vägar.
Nästa vecka åker våran klass på en liten miniresa. Vem vet, kanske ändrar den resan min syn på klassen, på personerna i den. En sista chans till en vänskap som inte kommit på tre år. Om inte, så blir det ett erkännande, ett erkännande till den patetiska lilla grupp vi är. Som inte kan klara av att vara tillsammans utan måste dela upp oss i de larviga grupperna, där vissa helt enkelt inte får prata med vissa för det vore att bryta de osynliga banden. Snälla låt banden försvinna. Låt grupperingarna smälta ihop lite. Jag ska visa att jag inte tillhör någon speciell grupp. Jag hoppas fler kan göra det. Men det kommer knappast att hända. Den här resan kommer inte att förändra någonting. Därför blir den bara ett artigt och stelt farväl av människor som vi träffat varje dag i tre år, men bara lärt känna på ytan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar