Vi lever i drömmen

Nu ska jag berätta något. Jag ligger i en säng med ett tjockt duntäcke över mig i utkanten av Paris. Det har gått 1 månad och 1 vecka sedan jag lämnade Göteborg. Det är fem veckor, fem veckor är egentligen ingen tid alls. Och det känns inte som det gått någon tid heller, men om jag tänker att det bara var fem veckor sedan jag kramade mina närmsta vänner senast blir det en helt annan tid. Då är de där fem veckorna fem månader.

Just nu varvar jag Lisa Ekdahl och Eva Dahlgren och det är faktiskt väldigt mysigt. Mina fötter är isklumpar och jag har ikväll tittat på filmen Parfymen med min värdmamma. På franska och jag förstår det mesta. Vi åt choklad. Idag har jag inte orkat kontakta någon utan bara varit hemma i huset, sen följde jag med Hélène och Pacôme till en marknad. Jag köpte en svart sammetströja för det var den mjukaste tröja jag någonsin tagit i , och för att den kostade 50 cent.

Igår var det La nuit blanche här i Paris, vilket innebär att natten är ung skulle men kunna säga. Antingen festar man eller tittar på de olika utställningarna som är öppna hela natten som vanligtvis har stängt. Egentligen skulle jag följa med några i min klass ut, men som vanligt med mig så drar jag mig undan och får någon slags fientlighet mot hela grejen. Så vid elva åkte jag själv och tittade på några fotoutställningar och bildreportage. Sen ringde Amanda och tillsammans satt vi som förtrollade på en teater och tittade på en kortfilm bestående av en kyss. Efter ytterligare en film med skrikande 60-talskonsertsfanatiker tog jag sista metron hem.
Det finaste är när man står på metron, eller kanske utanför, sitter på ett café eller solar pannan i en park och plötsligt kommer på det, kommer på att man faktiskt är i Paris. Det är de stunderna då det slår en utan att man behöver tänka på det hela tiden, det är då jag blir lycklig. Känslan är fantastisk och jag önskar att den höll i sig längre än en kvart. Kvarten är värd varje tår. För det är inte alltid lätt. Men jag klagar inte. Paris är Paris.
Jag har bilder på lager men nej ni får bara två, katten som alltid kommer och borrar in sig så tätt intill kroppen det bara går, och en utsikt över staden.
Puss