Vi lever i drömmen

Alltså det här inlägget blir ett svar på kommentarerna till förra inlägget. Och eftersom det ändå bara är ni som läser denna lilla fjollblogg, ja den är mest till för er, så kan jag ju skriva allt såhär;

För 8 månader sedan lämnade jag Sverige för en stad som funnits lite i mina drömmar. Att lämna landet var inte jobbigt alls men att lämna alla i det kändes värre. Jag kom till ett Paris och kände mig tom. Ganska snart drogs slutsatsen att man behöver sina vänner för i dem speglar man sig själv. De speglar mig.Ni speglar mig. Kanske speglar vi varandra.

Nu sker det igen. Jag ska lämna någonting jag inte vill lämna för att hitta tillbaka till någonting som jag aldrig har lämnat. (?)


I åtta månader har den starkaste hat-kärlek jag någonsin känt växt fram. Vissa saker går inte att älska, vissa saker kan jag inte sluta le åt när jag ser. Till exempel allt kaffedrickande ur små koppar med en cigg i handen i eftermiddagssolen. Paris är inte förskönat, det mesta som man tänker om Paris finns. Bara det att de negativa sidorna inte får glömmas, och kanske hinner man inte upptäcka dem som turist. Paris är underbart men man får inte glömma att det finns så många fler städer i Världen att upptäcka.

Det var inte meningen att detta skulle låta dödsseriöst för jag är ingen seriös person, jag lider bara av någon sjukdom. Nej förlåt.

Och Olle honeypie, jag har klippt av det!

Mina kära, jag saknar er och det vet ni!


(snyggaste)