Ge er. Prata med varandra. Ni tolkar varandras tankar på fel sätt, jag vet det. Är jag en av dom?
Nånting har hänt. Tyngden har lättat. Visst det skaver, det är fortfarande ett litet sår, det är inte helt läkt, men det är på väg. Jag kan känna det, och jag hoppas att det som snart finns kvar är ett pyttelitet nästa omärkbart ärr. Ett ärr som ingen lägger märke till. Du och jag glömmer hur ärret en gång kom till och hur vi lyckades skapa det.
Snart är såret läkt. Det som länge varit öppet och känsligt. Jag trodde jag aldrig skulle bli av med det. Men nu äntligen är det på gång. Det kändes som all ernergi försvann ut genom revan, all glädje. Nu kommer den tillbaka, äntligen. Det blir bättre. Så som vi båda vill ha det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar