Vi lever i drömmen

Jag kommer aldrig sluta drömma. Drömmarna håller mig vid liv.

För mycket är upp och ner, ut och in. Allt handlar om att hålla tankarna i styr och huvudet på plats.

Tvivel.
I tre år levde jag mig igenom skolan med tanken om att gymnasiet kommer bli så mycket bättre. Tre år senare växer min ångest och redan efter tre veckor i ,för mig, en helt ny byggnad känner jag inget annat än, fan. Det blev fel. Som så många gånger innan hade jag hoppats på något annat, som så många gånger innan också blivit besviken.

Allt kan ibland kännas hopplöst värdelöst, ibland att det nog kan bli bra. Cirkulerande tankar om att byta skola får mina tårar att rinna på en buss där ögonen aldrig riktigt kan vara torra. Idag, nu, bestämmer jag mig, bestämmer mig för att stanna. Jag insett att jag söker alltid efter det nya. Efter att få ha klagat, gråtit och fått ur mina tankar hos människor som på något vis alltid får mig på bättre tanlar insåg jag att det är inte min klass, inte min skola som är problemet, Det är jag. En sanning som är så sorglig men så frustrerande sann.

Ingen är elak, ingen är för jobbig, alla är egentligen ganska söta, ändå vill jag tveka. Nu har jag bestämt mig. Fortsätter jag tveka, tvivla och se på det jag tror andra har kommer jag vantrivas i ytterligare tre år. Om jag istället bestämmer mig nu för att försöka, se allt som en möjlighet istället för motgång, ge allt mer än en chans, så blir det nog så mycket bättre. Om det nu inte blir bra så är jag trots allt inte ensam. Utanför skolan har jag de bästa som finns. Och jag hoppas ni vet det.


I söndags hade Micheal sin avskedspredikan. Till minnen, tal och sång rann sakta tårarna i församlingshemmet en sista gång. Saknad. Tryggheten där blir nog aldrig densamma igen. Michael har varit den bästa.