Jag vet inte om det bara handlar om mig längre. Hitta på så mycket som möjligt. Pressa in aktiviteter. Var med många kompisar. HA ETT UPPTAGET LIV. Varför? För att visa andra att man klarar sig. Att man har kul, är lycklig och att livet är underbart.
Jag är så trött på tävlingen. Att spela perfekt är jobbigt, även om det funkar, andra kanske tycker att du verkar ha det så kul, så underbart. Men innerst inne vad spelar det för roll om vad andra tycker om det ändå bara är just ett spel?
Men man mår väl bra av att andra är avundsjuka på en, vem vill inte att folk ska beundra det man har? Samtidigt som folk går och avundas dig, går du och ser någon annan. Någon DU tycker verka ha det så kul, så underbart. Men vem vet, hennes liv kanske också är ett spel, samtidigt en suktan efter något hon tycker verkar perfekt.
Allt går runt i en ond cirkel. En oändlig cirkel. De falska leendena går runt, runt. Det kan pågå hur länge som helst, om inte någon, någon kan sluta låtsas.
Jag har insett att jag behöver inte låtsas. Jag vill inte ljuga för mig själv och jag behöver inte det. Livet är mitt och det är jag som styr över det. Ingen annan. Jag behöver inte sukta och jag behöver inte spela. Jag är kanske inte helt nöjd, men jag vet att med tävlingen blir ingenting bättre.
Vad underbart för dem som aldrig behöver känna av pressen. De som är nöjda precis som det är. För sådana människor finns, och jag beundrar dem.
Det handlar inte bara om mig längre. Det jag alltid trott är fel. Vi är på samma nivå. Du och jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar